Om feminism på villovägar

De senaste veckorna har det offentliga samtalet behandlat det som kallas feminism. Enligt Svenska akademins ordlista är företeelsen definierad som ”rörelse för kvinnors jämställdhet med män”. I SVT visades nyligen ett enligt min mening skäligen meningslöst program med en titel som alluderar på ett vulgärt uttryck, spritt därför att det använts av en tidigare LO-ordförande. Efter en friande dom i ett mål om våldtäkt i Lunds tingsrätt har frågan om samtycke vid sexuella kontakter högljutt debatterats. Nu senast har en namnkunnig svensk industriledares uttalande om svårigheterna att finna erfarna och kompetenta kvinnor till ledande befattningar inom näringslivet givit upphov till en animerad debatt. I alla dessa fall har tonläget varit uppskruvat.

Dessa i sig angelägna frågor handlar om kvinnors utsatthet och om bristande jämställdhet. Kännetecknande för sådana ämnen är att de alltid väcker mycket starka känslor. Det är inte något konstigt. Det är i själva verket sunt att människor engagerar sig i samhällsfrågor i allmänhet och övergrepp på medmänniskor i synnerhet. Men trots frågornas stora betydelse och trots att de förtjänar en seriös debatt verkar det närmast omöjligt att föra en sådan utan känslomässiga övertoner.

Det finns i samhället ett antal uppenbara och allvarliga orättvisor. Mycket handlar om jämlikhet mellan man och kvinna. Kvinnor diskrimineras. Kvinnor utsätts för hot. Kvinnor misshandlas och våldtas. Våldtäkt av kvinnor har i alla tider utgjort ett led i krigföring. Denna verklighet är givetvis fullständigt oacceptabel. Om detta torde alla vara överens. I den meningen är alla feminister. Alla hyggliga människor vill främja en utveckling som leder till att kvinnor och män blir jämställda. Ett samhälle där kvinnor är förtryckta och saknar jämställdhet är ett samhälle med låg utvecklingsgrad. I ett samhällsperspektiv är jämställdhet ett angeläget mål.

Men, där förefaller samstämmigheten upphöra. Det gäller såväl ifråga om orsakerna till den bristande jämställdheten, som hur man ska lösa problemen.

Enligt min mening har många av dem som kallar sig feminister gått vilse. De misslyckas inte sällan att framföra vettiga argument för en i grunden god sak. De gamla rödstrumporna, liksom de på senare år som på fullt allvar hävdar att män, till skillnad från kvinnor, är djur har inte bidragit till att förändra kvinnors ställning. Tvärtom. Stolliga argument gör mer skada än nytta. Det är inte genom aggressiv retorik som förändringar åstadkoms. Det erfordras mycket mer än så. Dagens radikalfeminister skadar ofta den goda saken genom att argumentera på ett sätt som gör dem till lätta offer på fånighetens altare. Sådant kostar.

För åtta år sedan tog jag initiativ till att tillsammans med ledande kvinnliga chefer inom rättsväsendet och förvaltningen bilda nätverket Hilda. Hilda syftar till att stödja kvinnor i deras professionella utveckling och få dem att vilja ta ansvaret att bli chef och delägare. Vi har under åren genomfört ett antal seminarier, konferenser och mentorprogram. Från att tidigare bara ha vänt oss till unga kvinnor har vi numera beslutat att också inbjuda unga män att delta i ett av mentorprogrammen. Nämligen det som innebär mentorskap i grupp med två mentorer varav en kvinna och en man, samt åtta–tio adepter. Projektet kallas Ruben. Förra året startades en försöksgrupp som föll mycket väl ut. Min bestämda uppfattning är att det är genom samtal mellan människor, det vill säga män och kvinnor, som lösningen långsiktigt finns. Inte genom konfrontation.

Lagstiftning kan ibland vara ett verksamt instrument för att genomdriva förändringar av samhället. Men dess verkningskraft är begränsad. Ny lag kan således inte ensam förhindra alla dessa orättvisor, brister och övergrepp. Sexuella övergrepp kommer inte att minska genom en samtyckeslagstiftning. Fler förövare kommer inte att kunna lagföras. Inte heller kommer kvinnor bli mer jämställda genom kvotering till bolagsstyrelser. Tvärtom. Det behövs andra verktyg.

Inom Advokatsamfundet finns samma problem som inom näringslivet. Endast 28 procent av advokaterna är kvinnor trots att närmare 60 procent av de biträdande juristerna är kvinnor. Utvecklingen går relativt långsamt. Än värre är det när man beaktar den mycket låga andel kvinnor som är delägare på de stora affärsjuridiska byråerna. Den är betydligt lägre. Kvinnor lämnar också yrket i större utsträckning än män. Förklaringarna är många. De skiftar. Men en sak är säker. Den låga andelen beror inte på ett motstånd att ta in kvinnliga delägare. Stora ansträngningar görs i syfte att få till stånd en förändring och bryta gamla traditioner.

Det är klart att samhällsstrukturen till stor del har sin förklaring i traditioner. När Jens Spendrup nyligen uppträdde i radioprogrammet Lördagsintervjun kunde han möjligen, till undvikande av medvetna missförstånd, ha varit tydligare med hur han såg på frågan om jämställdhet. Den uppfattningen tycks han själv dela. Men vad var det han sa som var så upprörande? För egen del har jag lyssnat och försökt förstå hur hans uttalanden kan väcka sådana känslostormar åtföljda av rop på avgång. Det säger en del om det debattklimat som råder i dessa ”feministiska” frågor. Det gagnar inte en positiv utveckling i sakfrågan.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om feminism på villovägar

  1. Daniel Claesson skriver:

    Så klokt skrivet 🙂
    Det många inte förstår är att (radikal)feminismen handlar om politik och att politik alltid ytterst handlar om makt. En politisk makt som endast kan nås genom konflikt, där en grupp ska ta makt från en annan.
    Vanliga människor, liksom företag, föredrar istället gemensamma lösningar och samarbete. På så sätt uppnås utveckling som gynnar alla parter.
    Denna skillnad mellan den politiska världen och den civila världen är det få som förstår. Och det är därför debatten far iväg i orimligheter och rena galenskaper.

Kommentarsfältet är stängt.