I en drapa benämnd bokrecension, med titeln ”En tysk nazist och hans dotter drottningen” publicerad i dagens Sundsvalls tidning spyr recensenten, Curt Bladh, sin galla över den svenska monarkin i allmänhet och landets drottning i synnerhet. Men även andra, däribland jag själv, får sig en släng av sleven. Det är givetvis fullt tillåtet. Man får i vårt land verka för ett ändrat statsskick. Frågan är bara vilka rimliga publicistiska krav som bör ställas på debatten. Jag tror att alla är ense om att de fakta man åberopar väsentligen bör vara korrekta. Jag tror att vi också är ense om att opåkallade kränkande svinhugg bör undvikas. Enligt min mening har Bladhs skrivarmöda resulterat i en produkt som med råge missar dessa krav. Man kan kanske tycka att publiceringar av detta slag bäst bör lämnas därhän. När jag emellertid nu tar till orda beror detta på att Bladh i sin iver, på sakligt felaktiga grunder, angriper mig.
Bladh hävdar att jag i mina s.k. skildringar skulle ha ”förvandlat Walther Sommerlath från en nazist som frivilligt deltog i Hitlers ariseringskampanj till en hjälte som räddade den stackars juden Efim Wechsler undan gaskammare till ett nytt, bättre och tryggare liv i Brasilien”. I nästa mening anger recensenten att författaren till boken ”En drottnings hemligheter” slår sönder denna felaktiga bild och korrigerar den till historisk sanning. Detta är inte bara oförskämt och intellektuellt ohederligt. Vad som från pressetiska utgångspunkter är allvarligare är att Bladh medvetet förvränger fakta.
Jag har aldrig skildrat Walter Sommerlath som person. Ännu mindre försökt skriva om någon historisk sanning. Om Bladh vill hävda detta får han upp till bevis. Sådana saknas.
Vad jag kritiserat är att vissa medier ägnat sig åt tafflig argumentation. Föreställningen om arvsynd har idag övergivits av de flesta, numera t.o.m. av kyrkan. Man ärver inte någon annans skuld. Det hindar nu inte Bladh från att klampa runt i dessa tassemarker. Men när han gör detta bör han inte genom faktafel sprida sin dynga även över andra. Hans anklagelser mot drottningen är motbjudande. Även bruket av klatschiga metaforer bör ske med viss återhållsamhet, jfr recensentens avslutande kommentar: ” I mycket liknar hans bok den svenska monarkins moraliska dödsdom. Och det är nazisten Walther Sommerlaths lika listiga som skenheliga dotter som skriver under den, med sitt eget solkade familjeblod. ”Där har diktarmödan nått smaklöshetens avgrund. Men, det är dessbättre inte än fråga om faktum, utan om åsikter. Vill man fläcka ner brallorna med aldrig så konstiga ärerörigheter får man också göra det.
I verkligheten vet de flesta att denna ”skenheliga dotter” har mer än de flesta andra ägnat sitt liv åt att hjälpa och stötta barn och utsatta. Den ”listiga dottern” har ärligt engagerat sig djupt för unga människor. Med sitt ”solkade familjeblod” har hon genom olika stiftelser och organisationer outtröttligt verkat för barns rättigheter i Sverige och internationellt. Hon är en synnerligen ansvarskännande person och med rätta en god förebild för många människor. Hon förtjänar en annan behandling alldeles oavsett vad man tycker om monarkin. Jag hade också kunnat skriva en recension om Åsards bok. Men, den mödan förtjänar den inte.
Anne Ramberg 