När det offentliga samtalet blir underhållningsvåld

Nu har den tragiska rättsprocessen rörande Quick upphöjts till plågsamt underhållningsvåld på bästa sändningstid. Efterlevande till offren, Sture Bergwall, liksom företrädare för rättsväsendet, utgör alla ofrivilliga marionetter i en teaterföreställning huvudsakligen regisserad av Göran Lambertz, med ett inte obetydligt understöd av den mediala dramaturgin. Den har nu övergivit de mest grundläggande kraven på saklighet, när det insinueras att Lambertz som en följd av de senaste turerna i denna cirkus, tvingas lämna Högsta domstolen för att tjänstgöra i Lagrådet.

Jag skrev 2009 en ledare om just konsekvenserna av den mediala dramaturgin runt Quick. Den utgjorde ett försök att sakligt behandla advokatens och domstolarnas roll. Därefter har fokus helt förskjutits från en allvarlig sakfråga om domstolarnas roll till personen Göran Lambertz. Vad denne anför i saken är emellertid hopplöst ointressant. Han hävdar med envishet att den omständigheten att Sture Bergwall beviljats resning och frikänts från de åtta mord han tidigare dömts för, inte utesluter att Sture Bergwall kan ha begått morden. Och, att det därför inte är fråga om någon rättsskandal.

Det är en självklarhet och uppenbart för var och en, att en frikännande dom inte automatiskt utesluter att en frikänd person ändå kan ha begått brottet. Det förhåller sig på samma sätt som när ett mord har begåtts, men någon inte har åtalats för mordet. Det utgör inte heller någon garanti för att en viss person är oskyldig. Det har att göra med att det är åklagaren som har att styrka att ett brott har begåtts. I just Quickfallet lär det dock, i vissa av målen, finnas omständigheter som direkt utesluter att Quick kan ha begått morden. Men, alldeles oavsett hur det förhåller sig härmed, ska en domare aldrig spekulera i en frikänd persons skuld. Det är mycket, mycket oklokt och tyder på allvarliga omdömesbrister.

Vilka människor som kan ha gjort sig skyldiga till brott i samhället är heller ingenting som man normalt spekulerar i, särskilt inte offentligt. Det skulle på goda grunder uppfattas som mycket kränkande, om någon med samma tjurskallighet som Lambertz argumenterar, skulle hävda att man inte med säkerhet kan veta om Göran Lambertz begått något allvarligt brott eller inte. Inte ens allmänheten skulle dock ta sig för att insinuera sådana galenskaper. Lambertz måste därför upphöra med att sprida sina spekulativa tankar, inte minst för sin egen skull.

Justitieministern har på ett föredömligt sätt hållit sig borta från att kommentera Lambertz utsvävningar. Allt annat vore mycket oklokt. Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson kommenterade däremot Lambertz agerande och sa att Lambertz borde fundera på om han ska sitta kvar. Detta överensstämmer nog på goda grunder med vad flertalet tycker. Att ett justitieråd säger att han ska starta en egen kommission i syfte att granska resningsåklagarna är häpnadsväckande. Men, det saknas, med rätta, laglig grund för att en domare ska kunna tvingas avgå till följd av att denne uttalar sig plumpt i media.

Lambertz kamp för att rentvå sin ofullständiga granskning av Quickdomarna när han var JK, är tragisk och plågsam. Man ska inte vara sin egen advokat. Vad som nu utspelar sig är förnedrande för alla inblandade. Framförallt för honom själv, men givetvis också för de anhöriga till offren, liksom för Sture Bergwall. Den senare uppger att han inte vill tala med en rättshaverist som Lambertz. Detta börjar alltmer likna en såpopera. Och det mediala trycket, som Lambertz själv underblåser, börjar få en obehaglig eftersmak.

Quickmålen är dock enligt min mening alltjämt en rättsskandal. Inte för att domstolarna dömt Quick till ansvar för mord, utan för att domstolarna inte fick tillgång till allt relevant material. Men framförallt för att ett antal farliga gärningsmän undsluppit straff. Rättsprocessen fungerade inte. I vart fall inte i den del den avsåg förundersökningen. I ljuset av detta är justitieministerns initiativ att tillsätta en utredning bra. Jag är dock inte övertygad om att den kommer att finna några större brister, som inte redan identifierats. Vad som inger oro är att debatten riskerar att fortgå i det oändliga, i vart fall från Lambertz sida. Man kan därför hoppas att hans vänner gör som hovrättspresidenten och försöker förmå Lambertz att avstå från dessa förtvivlade rop på uppmärksamhet. Högsta domstolens ledamöter är förtjänta av arbetsro.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till När det offentliga samtalet blir underhållningsvåld

  1. Kan Quick beviljas skadestånd, som Joy Rahman, nu när han är frikänd? Eller hänger det samman med huruvida han bli friskförklarad?

Kommentarsfältet är stängt.