På spaning efter en regering med integritet

De senaste dagarna har fyllts av nyheter om USAs övervakning och då särskilt avlyssningen av Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Hollande. Detta har föranlett de flesta demokratiska staters regeringschefer att kraftigt reagera och ta avstånd från den store grannens i väster oanständiga beteende. Men två regeringar utmärker sig. Den svenska och den brittiska. Storbritanniens premiärminister David Cameron är ytterligt förgrymmad på Snowden och media som avslöjat USAs oacceptabla beteende. Statsminister Reinfeldt befinner sig på läktarplats på behörigt avstånd från matchen och avvaktar. Utrikesministern däremot, han uttalar förtjust att det är ingenting att bry sig om. För egen del avhandlar han inget hemligt på telefonen låter han meddela. Man häpnar.

När personnumret infördes i Sverige 1947 föregicks detta inte av någon som helst debatt. Man uppfattade inte att uppgifterna var känsliga. Detta säger något om det svenska samhället. Det präglades redan då av en (över)tro på det goda samhället, möjligen som ett resultat av det framväxande välfärdssamhället, vars invånare undsluppit två världskrig. Detta förhållningssätt har därefter förstärkts under lång tid av socialdemokratiskt styre med en stark fackföreningsrörelse som lade grunden för en korporativistisk samhällssyn där beslutanderätten i många frågor överläts på fackföreningar, på Konsum och på andra företrädare för intressegrupper i samhället. Därtill kan läggas den under efterkrigstiden så framgångsrika Saltsjöbadsandan. Den gav oss mycken fred på arbetsmarknaden. I Sverige uppfattade vi samhället som välmenande och tryggt. Registreringen av medborgarna med hjälp av personnummer uppfattades inte såsom integritetskänslig.

I övriga Europa har motståndet däremot ofta varit mycket starkare när det gäller registrering av medborgarna. Storbritannien tog bort sina ID-kort 1952 med motiveringen att det kränkte integriteten. Under trycket av timade händelser har denna inställning dock kraftigt förändrats. Storbritannien är idag ett land med synnerligen kraftfull övervakning av sina medborgare. I Storbritannien lär det idag finnas en övervakningskamera på 14 invånare. Premiärminister David Cameron brukar också tala om integritet och mänskliga rättigheter i termer av ”phony human rights”.

Integritet och integritetsintrång är inte bara reglerat i lagar och konventioner. Problemet med samhälleliga integritetsintrång har flitigt diskuteras både i skönlitteraturen och även i vetenskapliga sammanhang. Några axplock.

Juridikprofessorn Daniel J. Solove diskuterar i sin bok Nothing to hide: The False Tradeoff Between Privacy and Security det s.k. “rent-mjöl-i-påsen”-argumentet. Han pekar på vad som händer när människan inser att hon är övervakad. Den brittiske 1700-tals filosofen Jeremy Bentham är inne på samma linje. Hans välkända Panopticonstruktur beskriver en fängelsemodell med oinskränkt överblick över de intagna. Cellerna var placerade i en cirkel där vakterna hade möjlighet till full insyn när som helst in i varje cell. De intagna själva visste inte när fångvaktarna tittade in i just deras cell. Detta påverkade internerna. Det ledde till att de snart började uppföra sig som om de alltid var övervakade. De började övervaka sig själva. Konsekvenserna blev ett förändrat beteende och förändrade moraliska värderingar. Bentham lär ha beskrivit uppfinningen som ”en ny metod för att tillskansa sig tankens makt över tanken, i en aldrig tidigare skådad omfattning”. Den franske filosofen Michel Foucault gjorde i boken Övervakning och straff som kom ut 1975, en berömd analys där han med utgångspunkt i Benthams fängelsebyggnad beskrev ”panopticismen” som en ”mental maktutövning där kedjor och straff inte längre var nödvändiga”. Han menade att om makten är osynlig behövs inte personal som övervakar hela tiden. Den disciplinära makten leder till en kontroll där individen får en känsla av att ständigt vara övervakad. Även George Orwell beskrev i sin bok 1984 vad som händer när människorna utsätts för övervakning eller rättare sagt upplever sig vara övervakade. I Orwells skildring upprätthåller den totalitära staten makten genom övervakning och en total kontroll av medborgarna. Det får till följd att människorna anpassar sitt liv och sitt beteende. Och vad värre är. De anpassar sin tankar.

Redan 1932 kom den engelske författaren Aldous Huxley ut med framtidsskildringen Du sköna nya värld. I det samhället hade individens individualitet helt utplånats. Indoktrinering och propaganda genomsyrade samhället. Människor fortplantades genom kloning. Några år senare, 1940, kom Karin Boye ut med sin bok Kallocain. Även den boken beskrev ett samhälle där individen förlorat all rätt till integritet. Alla hem var kameraövervakade och staten kontrollerade människors tankar. Kenne Fants Monismanien 1995, som kom ut 1974, adresserade samma problem och bokens titel inspirerade Astrid Lindgren när hon 1976 publicerade sin artikel om marginalskatten som en saga under titeln Pomperipossa i Monismanien.

Övervakning av allmänna platser påverkar säkert inte bara hur allmänheten beter sig. Det riskerar att också påverka hur polisen agerar. Frågan är hur. Det finns uppgifter som tyder på att poliserna skulle bli mer försiktiga. Detta kan leda till oönskade effekter. En tanke med kameror på allmänna platser är att de ska ha en preventiv funktion och avskräcka från brott. De ska därtill underlätta spaning och uppklarande av begångna brott. Boston Marathon-fallet illustrerar hur effektivt detta kan vara. Men övervakningskameror kan också fungera som åskådare och därigenom bidra till ett förändrat beteende – nämligen mindre ansvarstagande. Forskning på Princeton University i USA har bland annat visat att människor tenderar att inte ta ansvar om man tror att någon annan också ser samma sak. Personer som lever i tron att de är det enda vittnet kommer till undsättning, medan de som fått besked att det fanns flera vittnen reagerar annorlunda. De till och med avstår från att ingripa. Resultaten förfärar.

Enligt uppgifter i media företogs en undersökning av hur människor förhöll sig till införandet av Datalagringsdirektivet. Elva procent ska ha uppgivit att de undvikit att mejla och tala i mobiltelefon i vissa fall. Hela femtiotvå procent uppgav att inte skulle använda telekommunikation för känsliga ärenden. Till denna grupp hör alltså utrikesministern och som därtill tycker det är helt i sin ordning.

Jag tror, möjligen med undantag för utrikesministern och den svenske filosofen Torbjörn Tännsjö, att det råder konsensus om människans behov av integritet och en personlig sfär, inte bara i den västliga världen utan överallt. Och oberoende av kultursyn. Behovet av integritet är inte ett uttryck för döljande av något som är otillbörligt. Tännsjö odlar en tes om vad han kallar ett symmetriskt öppet samhälle. I ett sådant öppnar medborgarna sina liv för myndigheternas insyn, samtidigt som medborgarna kritiskt kan granska statens maktutövning. Detta utgår från en utilitaristisk hållning byggd på tanken att kollektivets intressen legitimerar det obehag som ett mindre antal får vidkännas. På sikt skulle alla enligt detta synsätt vinna på att skyddet för privatlivet avskaffades. Detta är en människosyn som jag för egen del har mycket svårt att respektera. Stalintidens kollektivistiska ideal tonar fram med förfärande tydlighet. Denna naivistiska hållning skulle enkelt kunna förpassas till de filosofiska stolligheternas kuriosakabinett om det inte vore för att sådant tankegods är så farligt. Ty i mildare varianter präglar det stundom staternas beslutsfattande i dessa frågor. Regeringens hållning avlyssningsskandalen är ett exempel härpå.

Effektiv brottsbekämpning kräver integritetsintrång. Men det får aldrig innefatta eftergifter när det gäller rättssäkerheten. Under medeltiden i Sverige förekom som bekant häxbränning. Där utpekades kvinnor som häxor och brändes utan några som helst bevis. Den företeelsen hade sin grund i en obefogad rädsla eftersom förekomsten av häxor är obefintlig. Nutidens rättsliga övergrepp sker däremot i ljuset av såväl inbillade som reella hot mot samhället. Terrorister finns nämligen.

Den moderna hotbilden mot samhället är synnerligen allvarlig – i ett historiskt perspektiv allvarligare än någonsin i mänsklighetens historia. Hotbilder av varierande slag, såväl reella som överdrivna, målas upp, samtidigt som sociala spänningar, religiös fanatism och politiska motsättningar har skapat nationella motsättningar och terrorism på ett hittills aldrig skådat sätt. I förening med sofistikerade vapen, en del av massförstörelsekaraktär, och, tycks det, en ofattlig brutalitet skapar detta ett uppenbart skyddsbehov. För att möta dessa hot skaffar sig samhället därtill lämpade metoder och vapen. I denna arsenal måste naturligen preventiv kontroll av medborgarna ingå. Konflikten mellan individens legitima integritetsbehov och samhällets skyddsbehov blir uppenbar.

Det förefaller annars finnas förvånansvärt lite forskning om effekterna av övervakning. Hur individens tankar, känslor och beteenden påverkas är inte vetenskapligt utrett. Hur avgörande är det om övervakningen är verklig, upplevd, inbillad eller underförstådd för att övervakningen ska påverka oss och på vad sätt påverkas vi av vetskapen att vara övervakad eller inte? I en rapport för några år sedan upprättad av den engelska motsvarigheten till Datainspektionen fastslås att övervakning underminerar solidaritet och social sammanhållning samt fostrar misstänksamhet. Det förefaller rimligt. Vad sänder då regeringens attityd för signaler till enskilda och myndigheter?

Det åligger faktiskt staten att skydda medborgarna för opåkallade integritetsintrång. Det följer av en rad internationella konventioner och av svensk lag. Uppenbarligen är det dock inte någon prioriterad fråga för den svenska regeringen. Budskapet kan rimligen inte tolkas på något annat sätt än att så länge USA och Storbritannien bedriver massövervakning av enskilda och därtill riktad avlyssning av vänskapligt sinnade regeringschefer och statsöverhuvuden är det ok. Man undrar stillsamt hur Försvarets radioanstalt, FRA, som är en myndighet under regeringen, tolkar dessa signaler. Jag avstår här från att spekulera i denna fråga.

Regeringens attityd som den kommer till uttryck genom statsministerns passivitet och utrikesministerns häpnadsväckande arrogans när det gäller grundläggande demokratiska rättsstatsprinciper är inte godtagbar – i något samhälle.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till På spaning efter en regering med integritet

  1. davidow skriver:

    Mycket viktigt skrivet! Regeringens och riksdagens totala acceptans av utomstatlig övervakning är oerhört oroväckande.
    Man kan bara spekulera i hur det kommer sig att Reinfeldt är så oerhört ointresserad av att diskutera frågan – man kan undra hur djupt ner i syltburken som han har varit med och grävt tillsammans med USA?

Kommentarsfältet är stängt.