Om det allvarliga med läckande poliser

Svea hovrätts friande dom i det uppmärksammade våldtäktsmålet har såväl i tidningar som i sociala medier föranlett en inte alltid så insiktsfull debatt om domstolens, åklagarens jämte advokatens roll och ansvar. Något som inte har diskuterats är emellertid polisens uppgifter och ansvar. Polisen utreder brott. De deltar tillsammans med åklagare i förundersökningar. Ibland är de förundersökningsledare. En förundersökning syftar till att utreda om ett brott begåtts och vem som kan tänkas ha gjort det. Om det finns tillräcklig grund har åklagen en plikt att väcka åtal.

I likhet med åklagaren har polisen en objektivitetsplikt. Det betyder bl.a. att allt som talar till förmån för den misstänkte ska beaktas. I begreppet objektivitet ligger också att enskilda myndighetspersoners personliga värderingar inte ska ligga till grund för dennes myndighetsutövning. Vad som förekommer under en förundersökning är sekretessbelagt.

Poängen med förundersökningssekretessen är givetvis i första hand att säkra själva utredningen och resultatet, innan den avslutats. Men sekretessen har också till uppgift att skydda andra intressen. Nämligen de personer som varit misstänkta, men där det av olika skäl inte väcks åtal. Och, inte minst att skydda målsäganden liksom andra förhörspersoners utsagor.

När åtal väcks blir dock den del av förundersökningen som ingår i förundersökningsprotokollet som huvudregel offentlig. Det sidomaterial som av olika skäl inte intagits i förundersökningsprotokollet brukar kallas slasken. Den misstänkte har under vissa förutsättningar, efter begäran, rätt till insyn i detta material.

Huruvida den påstådda uppgiften om att den unga pojken velat erkänna men ändrat sig efter kontakt med sin advokat har dokumenterats i förundersökningsprotokollet eller i slasken är obekant för mig. Jag tillåter mig dock utgå ifrån, att denna uppgift inte framgår av protokollet och heller inte har tagits in i slasken. Om uppgifterna endast hänför sig till den enskilde polismannens huvud är det otillständigt att sprida obestyrkta påståenden särskilt i ljuset av att den misstänkte pojken frikänts.

Om uppgiften finns i förundersökningsprotokollet är det ändå sällsynt olämpligt av polisen att använda den efter att personen frikänts. Detsamma gäller om uppgiften finns i slasken med den skillnaden att sekretessen då alltjämt gäller. Detta innebär att spridandet av uppgiften torde utgöra lagbrott. Lagbrott som förmodligen inte kan angripas på grund av skyddet för yttrandefriheten.

Från en principiell utgångspunkt är det djupt oroande om poliser lämnar ut information om vad som förevarit under förundersökningar som denne deltar i. Det är särskilt olämpligt med hänsyn till att uppgifterna inte går att kontrollera eller bemöta. En frikänd person ska inte i efterhand behöva bemöta uppgifter från utredande poliser.

Att läcka information från förundersökningar skadar även de intressen sekretessen syftar till att skydda. Det som inte blivit offentligt efter en avslutad förundersökning ska givetvis inte genom läckage från utredande poliser bli offentligt. Det skadar tilltron till polisen och alla de poliser som gör ett utmärkt seriöst och proffessionellt arbete.

Att som en enskild polisman sprida obestyrkta påståenden om vad en misstänkt och därefter frikänd person må ha uppgivit är milt uttryckt sällsynt olämpligt och glädjande nog ytterst ovanligt.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.