När populism och prestige får styra

 

Av vår grundlag följer en skyldighet för regeringen att bereda ny lagstiftning. Det innebär bl.a. att förslaget till ny lag skickas ut till olika myndigheter och organisationer med särskilda insikter eller intressen i den fråga som ska beredas. Tanken är givetvis att regeringen ska beakta de relevanta synpunkter som kommer in. Annars är ju remissförfarandet meningslöst. Till detta kommer att den tid som ska stå till buds för remissinstanserna bör vara rimlig.

Remissutfallet avseende Finansdepartementets förslag till ändrade 3:12 regler föreligger nu. Går man igenom remissvaren finner man snart att förslaget utsätts för rätt förödande kritik avseende den tekniska konstruktionen. Alldeles särskilt gäller detta införandet av en kapitalandelsgräns om fem procent. Remisstiden denna gång var dessutom oförskämt kort och understeg den minsta tid som regeringen själv föreskriver!

Anders Borg kommenterar kritiken i DI den 11 maj. Om man utgår från att DI korrekt återgivit vad Borg säger finns skäl för att ta till luktsaltet. Först säger Borg att han inte uppfattat att ”förslaget fått så hård kritik:” Min kommentar till Borg: Läs igen! Du skall då finna att tunga instanser, inte minst de som förstår hur småföretag fungerar i verkligheten, har mycket allvarlig kritik mot förslagets utformning. Inte därför att staten vill öka skatteuttaget. Det är en politisk fråga. Nej, kritiken tar sikte på sättet för det ökade skatteuttaget. Detta verkar övriga allianspartier ha tagit till sig.

Borg säger vidare att det ofta blir reaktioner när man skärper reglerna kring skatteplanering. Till Borg säger jag om detta: Din argumentation är inte bara fel i sak. Vad värre är – den är direkt ohederlig. Det handlar, som du rimligen vet, i det väsentliga om att småföretagare tillämpat det system för fördelning mellan inkomstbeskattning och kapitalbeskattning som riksdagen med öppna ögon bestämt. Tycker man nu att det blev för bra så får man väl ändra. Men beskyll inte företagarna för skatteplanering eller överutnyttjande. En dålig lagstiftning ska politikerna som införde den ta ansvar för. Inte de som tillämpar den.

Borg försöker blanda bort korten genom att påstå att kritikerna inte vill betala skatt. Också det är fel. Välkända ”skatteplanerare” som Uppsala universitet, FAR, Advokatsamfundet, Svenskt näringsliv, Almega, Företagarna, Stockholms universitet, LRF, AWA-patent, Stockholms handelskammare, Stockholms universitet och Näringslivets regelnämnd har alla förstått problemen med Borgs förslag. Rimligen styrs inte dessa instanser av någon grundläggande önskan om att beröva staten dess skatteintäkter.

Den kritik som remissutfallet ger vid handen visar hur förslagets tekniska uppläggning med all sannolikhet skapar en allvarlig konkurrenssnedvridning och förmodligen är ineffektivt. Företag får nu ett närmast oemotståndligt skatteincitament att organisera företaget, inte såsom affärsverksamheten motiverar, utan på ett skattedrivet sätt. Detta är naturligtvis fel. Flera remissvar innehåller förslag på modeller som inte skulle ha sådan snedvridningseffekt, men som likväl, på goda grunder, kan antas ge staten samma ökning av skatteintäkterna. Till Borg säger jag nu detta: Tag vara på remisskritiken. Och lyssna på dina allianskamrater. En omarbetning av förslaget besparar dig det genanta i att genomdriva en pinsam reform som du sedan kommer att ångra. Prestige är ingen bra grund för skattereformer.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.