Om unga lagöverträdares rätt till försvarare och rättspolitiska felsteg

Det debatterades rättspolitik i riksdagen för någon vecka sedan. Jag blev då uppmärksammad på att KD:s rättspolitiska talesperson och riksdagsledamot Caroline Szyber förkunnade att det är under all kritik att Advokatsamfundet inte agerat hårdare för att offentliga försvarare ska förordnas även under jourtider. Det var ett mycket märkligt uttalande från en rättspolitiskt ansvarig riksdagsledamot eftersom det var i grunden fel i alla avseenden.

Advokatsamfundet har under lång tid och mycket intensivt pekat på behovet av ungas rätt till försvarare. Vi har i alla tänkbara sammanhang argumenterat för att förordnanden efter expeditionstid ska kunna beslutas. Vi har bland annat behandlat denna fråga i en längre skrivelse till RÅ om ungas rätt till försvarare vid första förhöret (ofta kvälls- och nattetid eller under helger). Vi har då också pekat på skammen av att år efter år få kritik av både FN:s och Europarådets antitortyrkommittéer på denna punkt.

Vi har krävt att det skulle vara fråga om en statsfinansierad biträdesreform och att advokater omedelbart skulle erhålla offentliga försvararförordnanden, men regeringen valde att bara gå fram med lagstiftning om rätt till rättsligt biträde på egen bekostnad.

Vårt agerande mot polisens hantering av unga brottsmisstänkta som bland annat på kvällar och nätter inte fick någon försvarare vid polisförhören (reportageserie i Hallandsposten), ledde bland annat till en JO-prövning med åtföljande skarp kritik. Även i ett annat ärende där Advokatsamfundet engagerat sig har JO riktat skarp kritik mot domstolen för att rutiner saknades att efter kontorstid förordna försvarare. Efter att Advokatsamfundet tillskrivit Riksåklagaren, gjorde också chefs-JO en framställning till regeringen och Justitiedepartementet med begäran om lagstiftningsåtgärd för att uttryckligen möjliggöra förordnanden av försvarare utanför normal kontorstid.

För övrigt har domstolarna alltid listor med försvarare som är beredda att ta uppdrag efter kontorstid och på helger. Det saknas absolut inte advokater som vill ta sig an uppdrag utanför normal arbetstid.

Mot denna bakgrund är det beklagligt att en förment rättspolitiskt insatt riksdagsledamot uttalar sig så aningslöst och grovt felaktigt.

I sak har det visat sig vara inte helt ovanligt att åklagare – ibland på förslag från polis – i samband med framställning till domstol om förordnande av målsägandebiträden och särskilda företrädare för barn under förundersökning, förordar eller på annat sätt ger sin uppfattning till känna vem som bör förordnas som rättsligt biträde, utan att något särskilt önskemål framförts från målsäganden eller barnet i fråga. Den lämpliga ordningen bör i stället vara att tillfråga den som ska biträdas och i annat fall att överlämna frågan om förordnande till domstolen. Åklagare eller polis ska i vart fall inte ha något som helst inflytande över förordnandet.

Advokatsamfundet har vidare med stor oro kunnat konstatera att rätten för unga att biträdas av försvarare under, företrädesvis inledande, polisförhör inte tycks vara prioriterad för åklagare och polis överallt i vårt land. Detta har vi i olika sammanhang påpekat. Unga människor informeras inte om, och har även förvägrats, rätten att biträdas av försvarare vid polisförhör där de misstänks för brott, liksom att informella förhör hålls utan att dokumenteras i utredningarna. Detta är något som bland annat har rapporterats i en serie reportage i Hallands Nyheter (se den granskning som gjorts av mål med minderåriga vid tingsrätterna i Varberg och Halmstad, Hallands Nyheter under november 2010).

Det regelverk som finns kring offentlig försvarares medverkan vid förhör med unga som misstänks för brott är klar och tydlig. För en misstänkt som inte fyllt arton år ska offentlig försvarare förordnas, om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare. När offentlig försvarare ska förordnas, ska undersökningsledaren göra anmälan om det hos rätten (24 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).

Även om en misstänkt uppger att ett förhör kan genomföras utan försvarare har en förundersökningsledare att på objektiva grunder bedöma om så är fallet. Bedömningen kan således inte enbart överlåtas på den misstänkte, särskilt inte i fall då den misstänkte är under arton år och inte heller har stöd av någon närvarande vårdnadshavare. JO har uttalat att i de fall den misstänkte är under arton år och är misstänkt för ett allvarligare brott bör det så långt som möjligt eftersträvas att en försvarare förordnas redan vid det inledande förhöret med den misstänkte (se bland annat JO 2008/09 s. 92).

Även Europadomstolen har i flera avgöranden haft att pröva frågan om vägran att låta försvarare närvara vid inledande polisförhör står i strid med artikel 6.1 och 6.2 (rätt till rättvis rättegång) i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Domstolen har slagit fast att artikel 6.1 som regel kräver att den misstänkte ges tillgång till en försvarare redan under det första polisförhöret, om det inte kan visas att i ljuset av särskilda omständigheter i det enskilda fallet det fanns tvingande skäl att begränsa denna den misstänktes rätt. Även om tvingande skäl föreligger får en sådan begränsning – oavsett skälen för den – inte otillbörligt skada den misstänktes rättigheter, samt att en oåterkallelig sådan skada i princip uppstår om den misstänkte utan tillgång till försvarare under förhör gör uttalanden som läggs till grund för en fällande dom (se Europadomstolens dom i målet Salduz mot Turkiet, den 27 november 2008). Domstolen har visserligen ansett att en misstänkt givetvis kan avsäga sig rätten att biträdas av en försvarare, förutsatt att det sker uttryckligt och frivilligt. Ett avstående måste emellertid ske på ett otvetydigt sätt och omgärdas av sådana minimigarantier som svarar mot dess vikt (Yoldas mot Turkiet, dom den 23 februari 2010).

Även artikel 37 d i FN:s konvention om barnets rättigheter föreskriver att ett barn som berövats sin frihet har rätt att snarast få tillgång (”prompt access”) till juridiskt biträde och annan lämplig hjälp.

I de rapporterade fall som Advokatsamfundet tagit del av borde försvarare givetvis ha varit närvarande redan vid det första förhöret med den unge. Särskilt viktigt är det att unga biträds av försvarare vid polisförhör eftersom det i sådana fall finns en tydlig risk för att den unge misstänkte, i förhoppning om att kanske kunna friges sedan förhör hållits, väljer att avstå från sin rätt att biträdas av en offentlig försvarare.

Jag vill i detta sammanhang även hänvisa till JO:s kritik och uttalanden om rätten till försvarare för en underårig som i Malmö var misstänkt för ett allvarligt brott (se JO-beslut den 17 december 2010, dnr 5493-2008).

Huvudregeln är på mycket goda grunder att minderåriga ska biträdas av försvarare vid förhör med polis eller åklagare. Det är angeläget att följa upp de problem som uppenbarligen finns i detta hänseende noga. Risken är annars att det av olika skäl utbildas kulturer inom polis och hos vissa åklagare som medvetet bryter mot den lagstadgade rätten till försvarare, liksom att förhör inte dokumenteras. Detta måste tas på största allvar.

Förutom rätten för unga att biträdas av offentliga försvarare vid polisförhör, är det av yttersta vikt att rätten till offentlig försvarare vid inledande polisförhör säkerställs även om förhöret hålls kvälls- eller nattetid, då domstol inte kan förordna försvarare för den misstänkte.

Jag vill därför också instämma i den oro som chefsjustitieombudsmannen Mats Melin har framfört till Regeringskansliet och Justitiedepartementet när det gäller frågan om svårigheterna att få offentliga försvarare förordnade efter normal arbetstid (se ovan anfört JO-beslut den 17 december 2010, dnr 5493-2008).

Sedan länge har även Europarådets antitortyrkommitté (CPT) kritiserat den svenska utformningen av rätten till biträde vid förhör under förundersökning och gjort gällande att alla som är skyldiga att stanna kvar hos den brottsutredande myndigheten ska ha en formell rätt att anlita juridiskt biträde.

Även om jag i likhet med JO anser att det i första hand bör ankomma på lagstiftaren att införa en möjlighet att förordna offentlig försvarare även utanför expeditionstid, vill jag ändå understryka att det är ytterst angeläget att polis och åklagare vidtar de åtgärder som är möjliga för att säkerställa att den som misstänks för brott får ett rättsligt biträde vid sådana förhör som oundgängligen anses måste hållas under sena kvällar eller nattetid, då det saknas möjlighet för domstol att förordna försvarare för den misstänkte.

Även om det inte löser problemet att misstänkta inte biträds av offentlig försvarare, vill jag ändå därför erinra om den möjlighet, och den rätt, som enligt lag i dag finns för den som förhörs att biträdas av ett rättsligt biträde (se 23 kap. 10 § tredje och fjärde styckena rättegångsbalken) och den möjlighet som finns att i efterhand förordna rättsliga biträden såsom offentliga försvarare (se NJA 2001 s. 344 och prop. 2007/08:47 s. 16; att utrymme finns att förordna offentlig försvarare även efter att en förundersökning lagts ned framgår av SvJT 1969 s. 7).

Även effektivitetsskäl talar för att misstänkta personer biträds av rättsliga biträden. Ingen är nämligen skyldig att yttra sig till polisen eller åklagare under en förundersökning (jfr 23 kap. 13 och 15 §§ rättegångsbalken). Om den som ska höras vägrar att yttra sig innan han eller hon har fått ett biträde att närvara vid förhöret har man från de brottsutredande myndigheternas sida ingenting att vinna på att personen nekas att tillkalla ett biträde. I stället kan när så sker förhöret ofta avslutas tidigare än vad som annars skulle ha blivit fallet och att personen därmed blir kvarhållen för förhör under en jämförelsevis kortare tid (se prop. 2007/08:47 s. 15).

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.