Yttrandefrihet och integritet – två förenliga rättigheter

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har läst senaste numret av Tidskriften Advokaten och då särskilt vårt reportage om integritet och yttrandefrihet. Det är glädjande. Dessvärre förefaller läsningen oroa honom. Skälet är att han tycker sig höra röster som yrkar på striktare lagstiftning. Där hör han rätt. Alla rättsliga instanser som yttrade sig över Yttrandefrihetskommitténs betänkande, i likhet med Integritetsskyddskommitténs, var i princip ense om behovet härav till följd av den uppenbara risken för en fällning i Europadomstolen. Att medieintressena inte delar denna analys är tydligt. Mattsson tycks dock särskilt bekymrad över mitt ifrågasättande av mediernas uppgivna återhållsamhet; ”När det gäller offentliga personer förefaller vissa hävda att utrymmet för kränkningar är obegränsat.” Han efterlyser exempel. Det ska han få.

Exemplen på pressetiska övertramp är nämligen rätt många och ofta rätt allvarliga. Ett tämligen färskt exempel är Se & Hörs grovt kränkande publicering om Charlotte Perrellis påstådda spritmissbruk. Ett, för en skötsam småbarnsmor groteskt övertramp. Och ett av flera exempel där media förskjutit den anständighetens gräns som den personliga integriteten rimligen kräver.

Men, även Expressen trampar på i pressetikens tassemarker. Ett helt färskt exempel på detta var Thomas Mattssons mycket medvetna åsidosättande av den hederskodex som innebär att en tidning inte skriver om, och än mindre förlöjligar den som anmäler en tidning till PO. Som nu senast skedde med Drottning Silvias PO anmälan med anledning av publiceringen av en smaklös och kränkande affisch, delvis bestående av knyckta bilder. Mattsson väljer medvetet själv att hänvisa till kungahuset. Det är bra. De utdragna publiceringarna av förfalskade bilder på statschefen som under flera månader utgjorde förstasidesstoff är ett flagrant exempel på bristande pressetik. Men, varför drar sig chefredaktören inte till minnes Expressens namn och bildpublicering av Ola Lindholm, en känd barnprogramledare som misstänktes för narkotikabrott. Eller fallet Persbrandt. Eller bildpubliceringen av den s.k. Hagamannen bara för att nämna några exempel från sin egen tidning.

Det handlar således inte bara om kränkande publiceringar mot kungahuset, som Mattsson försöker insinuera! Det är avsevärt värre än så. Vad det handlar om är resursstarka tidningars vana att söka stärka lösnummerförsäljningen med fabricerade nyheter och kränkningar av enskilda.  Det vet givetvis Expressens chefredaktör. Dennes, intellektuellt mindre hederliga ansats, att misskreditera sakliga argument med personliga påhopp och enkla skamgrepp är en del av den mediala härskartekniken. Som så ofta söker man förskjuta fokus från sakfrågan till något helt annat och för saken ovidkommande.

Vad det handlar om är en svår och angelägen fråga där två grundläggande rättigheter står mot varandra. Under lång tid har pressen på ett mycket förtjänstfullt sätt verkat för att upprätthålla god pressetik och undvika politiska ingrepp mot tryckfriheten genom en fungerande självreglering.  På senare år har dock två saker inträffat. Europadomstolen har tydligt skjutit fram positionerna när det gäller kraven på integritetsskydd. Media, också inom det grundlagsskyddade området, har å sin sida tänjt på gränserna till förminskande av sfären för den personliga integriteten. Detta sker med åberopande av tryck-och yttrandefriheten och under förevändning av att allmänintresset kräver dessa mediala kränkningar. Istället för ett sakligt grundat informationsbehov, har det s.k. ”allmänintresset” alltmer felaktigt kommit att användas som täckmantel för att oförblommerat sprida ofta illa underbyggt och illasinnat skvaller, för att inte tala om helt påhittade s.k. nyheter. Men också integritetskänsliga uppgifter som är sanna och saknar allmänintresse. Detta har ingenting med verklig yttrandefrihet eller tryckfrihet att göra. I sak finns skäl för Mattsson att oroa sig. Över medias återkommande förlöpningar mot enskilda. Så mycket mer gäller detta i en tid då den pressetiska självregleringen på allvar hotas. Illustrativt är följande.

De Bonnierägda tidningarna DN, Sydsvenskan och Dagens Industri har beslutat att lämna Tidningsutgivarna, TU. Det innebär en allvarlig urholkning av det pressetiska systemet eftersom TU är en av uppdragsgivarna bakom hela det självsanerande pressetiska ordningen i Sverige. TU är en av huvudfinansiärerna av PO och PON. Det pressetiska systemet bygger på lojal medverkan i vart fall av de stora tidningskoncernerna. Det är för visso glädjande att Expressen trots sin hemvist i Bonnierkoncernen ändå valt att kvarstå i TU. Det är likaså positivt att Expressens chefredaktör numera uppger sig vara intresserad av (god) pressetik. I vart fall mer än vad som var fallet under den period när han i vredesmod bojkottade förra PO, Yrsa Stenius. Det var inte en åtgärd som var ägnad att stödja respekten för det pressetiska systemet och därmed undvika politisk inblandning. Tvärtom bidrog Thomas Mattsson till att kraven på lagstiftning stärks. Jag finner det faktiskt mycket förvånande att Mattsson tydligen vill bagatellisera de övertramp, som Mattsson och Se & Hör gänget i övrigt, återkommande gör sig skyldiga till. Och en sak till. Mattson bör inte ta den tillfälliga nedgången av antalet fällningar i PON till intäkt för att sakernas tillstånd har blivit bättre. Den förbättringen är nog mycket optisk. Det kan finnas flera förklaringar.

Nuvarande PO är en stark tillskyndare av förbättra etisk statistik. PO avskriver nämligen den helt övervägande delen av inkomna anmälningar, vissa utan att ens kommunicera anmälan med tidningen. Förra året inkom såldes 307 anmälningar till PO. PO hänsköt endast 32 ärenden till PON. Jag tillåter mig starkt ifrågasätta att PO avskriver så mycket som över 90 procent av alla anmälningar. Det riskerar att undergräva förtroendet för systemet. Och det kommer givetvis att leda till att anmälningsfrekvensen ytterligare sjunker. Allmänheten förstärks därmed i sin uppfattning att det inte är någon idé. Men det är klart: Statistiken ser snyggare ut!

Den nya utgivarorganisationen Utgivarna som Tomas Mattson refererar till har det positiva med sig att press, TV och radio samlas runt samma bord. Men, den kommer inte kunna ersätta den självsanerande verksamhet som bedrivs av PO och PON, eftersom dess verksamhet bygger på samförstånd. Risken är följaktligen att självsaneringen försvagas.

Advokatsamfundet, Jo och JK eftersträvar lika lite som Sveriges statschef eller Thomas Mattsson ett tyst och slutet samhälle. Det är intellektuellt ohederligt och mot bättre vetande att insinuera motsatsen. Men det finns faktiskt gränser för vad som är acceptabelt att publicera också i ett öppet samhälle med världens mest tillåtande yttrande-och tryckfrihet. Särskilt när det gäller lögner i profitens intresse, kan man tycka. I den meningen förordar jag definitivt att de begränsningar som bör följa av de pressetiska reglerna efterlevs. Det räcker för min del.

En av rättsstatens viktigaste uppgifter är att skydda mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet och integritet är sådana rättigheter. Båda förtjänar starkt skydd. Det innebär att det finns begränsningar också inom det grundlagsskyddade området. Tyvärr misslyckades Yttrandefrihetskommittén med sitt uppdrag. Det bidde nästan inget. Och det misslyckandet gagnar vare sig yttrandefriheten eller integriteten.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.