Vad får en advokat kosta?

Frågan är motiverad av den senaste tidens händelser. Regeringen har nämligen nyligen beslutat att en särskild utredare ska göra en samlad översyn av utgifterna som finansieras genom anslaget Rättsliga biträden m.m. Detta anslag uppgår till ca 2,2 miljarder, av det totala anslaget om 39,4 miljarder till rättsväsendet, varav mer än hälften går till polisen.

Utgångspunkten för utredarens arbete ska enligt direktiven vara att rättssäkerheten för både tilltalade och brottsoffer garanteras. Det känns tryggt som förutsättning. Men, uppdraget inger ändå befogad oro. Det går nämligen ut på att identifiera åtgärder som kan få en kostnadsdämpande effekt på anslaget. Att anslaget som är regelstyrt har ökat har bl.a. sin naturliga förklaring i att polis och åklagare sedan flera år fått betydande resurser, att antalet mål till domstolarna ökat markant och att många mål idag är mycket omfattande med ett stort antal tilltalade, bara för att nämna några av de mer självklara anledningarna. Anslaget hade varit ännu högre om inte rättshjälpen begränsats och   gjorts subsidiär till rättsskyddet, om inkomstgränserna för rättshjälp följt normal kostnadsutveckling, om domstolarna inte hade varit så stränga i syn på vad som är ersättningsgillt arbete m.m. Rättssäkerheten har redan satts på prov och så även den enskildes ”access to justice”.

Utredaren ska undersöka om det är befogat att begränsa tillgången till offentlig försvarare och målsägandebiträde. Han ska vidare föreslå begränsningar av möjligheten till byte av offentlig försvarare, överväga att justera inkomstgränsen och avgifterna vid rättshjälp, föreslå olika nivåer i timarvoderingssystemet för offentliga försvarare och målsägandebiträden, föreslå tidsfrister i timarvoderingssystemet för målsägandebiträden, föreslå en utökad användning av schablonersättning, s.k. taxa i brottmål, och föreslå ett timarvoderingssystem för konkursförvaltare.

Hur detta ska kunna göras samtidigt som rättssäkerheten garanteras för misstänkta och brottsoffer låter sig inte alldeles lätt besvaras. Advokatsamfundet kommer genom sin expert i utredningen att noga bevaka klienternas intressen. För det är det handlar om. Problemet är inte som direktiven synes utgå ifrån att advokater i onödan arbetar för mycket, utan att de inte ersätts för allt det arbete de ska göra för att kunna ta tillvara klientens och ytterst rättssamhällets intressen.

Att Finansdepartementet är bekymrat över de ökade kostnaderna kan jag förstå. Remediet mot det underliggande problemet kan dock inte vara att begränsa den enskildes rätt till offentliga försvarare eller målsägandebiträden. Inte heller att låta advokater arbeta gratis. Att ta magnecyl mot huvudvärk tar bara kortsiktigt bort symptomen. Det löser inga problem.

Men, utredningen måste få möjlighet att genomföra sitt uppdrag. Jag har svårt att se hur detta kan resultera i någonting annat än att de uppenbara brister som redan idag finns uppmärksammas och åtgärdas. Detta kan rimligen inte leda till att anslaget sjunker, utan tvärtom.

Det är glädjande att Expressen på sin ledarsida idag insiktsfullt konstaterar att nog har vi råd med advokater. Det skulle man tro att de flesta klarsynta skulle hålla med om. Men tydligen inte Aftonbladet, om man får tro dagens redaktionella uppslag med överrubriken EXTRA, EXTRA. I en ruta med rubriken Topplistan anges vilka advokater som ”har plockat ut mest i arvoden” osv. Upplysningsvis plockar inte advokater ut arvoden. De arbetar och är i likhet med andra yrkesutövare berättigad till skälig ersättning. Denna beslutas av domstol och granskas dessutom av Justitiekanslern.

Åklagarsidans uttalanden i det s.k. Kokainmålet, om de är korrekt återgivna är synnerligen allvarliga och förtjänar att närmare granskas. De bekräftar tyvärr de alltmer ökade motsättningarna mellan åklagare och advokater som dessvärre förekommer. Men, vi måste ha advokater med integritet, som är beredda att ta strid för sina klienter och framföra relevant kritik mot förundersökningen och hur den bedrivits.

En åtgärd som den nyutnämnde utredaren skulle kunna föreslå är,  att inte bara advokaterna redogör för sitt arbete med angivande av nedlagd tid, utan likväl åklagare och polis. Det vore inte bara intressant att få veta hur mycket och vilka resurser som polis och åklagare läger ned, utan också relevant att låta advokaterna yttra sig över skäligheten i de kostnader som polis och åklagare funnit nödvändiga.  På samma sätt som åklagarna förväntas göra. Det är ett sätt att göra en kvalitetsbedömning av förundersökningen.  Det skulle måhända ge viss balans åt den synnerligen missvisande diskussionen om advokaters arvoden som då och då dyker upp.

Jag kan inte låta bli att förundras av den brist på respekt för grundläggande rättsstatsprinciper som breder ut sig inte bara i de obildades skara utan också hos dem som borde veta bättre.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vad får en advokat kosta?

  1. Patrick Pihl skriver:

    Utveckling inom rättssäkerheten är mycket oroande. Anne Rambergs blogg är som vanligt klarsynt och välformulerad.

  2. Ewa Wressmark skriver:

    Det finns också en skev uppfattning om att det ”arvode” som advokaten tillerkänns av en domstol också blir advokatens lön och hamnar direkt i advokatens ficka. Vad man glömmer är att man, för att få uppdrag som t ex offentlig försvarare, inte bara ska vara advokat utan också ha en fungerande kontorsorganisation. Av ”arvodet” ska advokaten betala all omkostnader för driften av kontoret (hyra, el, kontorsmaterial, försäkringar, IT-tjänster m.m.). Därtill kommer kostnader för personal (anställda advokater som inte är delägare, biträdande jurister, sekreterare). Det som blir över till advokaten som jobbat med målet är inte mycket.

Kommentarsfältet är stängt.