Att belöna angivare

Det är något obehagligt med den allt mer utbredda angiverikulturen. Den bejakas i alla upptänkliga sammanhang. Lagstiftare, media och organisationer belönar den som anonymt anger sin arbetskamrat eller arbetsgivare. Det brukar kallas transparens. Det anses allmänt vara något bra som motverkar korruption och möjliggör att missförhållanden kan uppdagas. De som ifrågasätter denna trend brukar betraktas som konservativa, korrupta eller beskyllas för att vara emot öppenhet och demokrati.

Nyligen belönades amerikanen Bradley Brinkenfeld, en 47 årig tidigare bankanställd, som efter att ha berättat hur han och hans arbetsgivare UBS AG hade hjälpt tusentals amerikaner att undvika skatt, med en ”whistle-blower award” på 104 millioner USD. Brinkenfeld erkände sig för egen del skyldig till brott och lämnade nyligen fängelset som en synnerligen rik man. Han är nu i ”husarrest” och lär ha anhållit om nåd hos presidenten. Eftersom han betraktar sig själv som hjälte och inte som en brottsling.

Resultatet av den information som Brinkenfeld förmedlade är att minst elva banker, en lång rad enskilda banktjänstemän, advokater, skatterådgivare och vanliga amerikanska skattskyldiga är föremål för brottsmisstankar.

Amerikanska kongressen skapade redan 2006 ett s.k. whistle – blower” program vars huvudsyfte är att bidra till ökad skatteindrivning genom att ersätta tipsare. Budskapet som det anmärkningsvärda priset förmedlade från amerikanska myndigheter till varje amerikansk skattskyldig var tydligt; ange er själva under det amnesti – program som inrättats inom ramen för programmet eller riskera åtal för skattebedrägeri.  Huruvida detta budskap också bidrar till bättre skattemoral på sikt är oklart.

Exemplen är tveklöst många där allvarliga missförhållanden inom statlig och kommunal verksamhet kommit i dagen efter anonyma tips. Exemplen är förmodligen ännu fler när det gäller att någon festat för skattepengar.  Denna typ av information möjliggörs genom det skydd lagstiftningen i olika sammanhang ger den som skvallrar. Det grundlagsskyddade källskyddet och efterforskningsförbudet har just till syfte att möjliggöra för enskilda att avslöja missförhållanden utan att behöva riskera repressalier. Det är ett uttryck för den i Sverige på goda grunder hyllade offentlighetsprincipen.

När det gäller att motverka korruption, kartellbildningar och skattefusk är den allmänna meningen att det ska löna sig att avslöja sådana brott. Från åklagarhåll brukar med jämna mellanrum likaså framställas önskemål om s.k. ”plea bargain”. Olika mer eller mindre genomtänkta förslag har på senare åren framlagts i den riktningen. Advokatsamfundet har av naturliga skäl alltid avvisat den tanken.

Det finns självklart många invändningar som i detta sammanhang kan göras av juridisk och rättspolitisk karaktär. Men jag nöjer mig här med att konstatera att den alltmer utbredda föreställningen om det förträffliga med ”whistle-blowing” ytterst handlar om en avvägning mellan effektiv brottsbekämpning och (konkurrerande) moraliska grundprinciper. Visst är det i det enskilda fallet omoraliskt att smita från sin lagstadgade skyldighet att betala skatt eller att muta någon för att erhålla ett förmånligt kontrakt. Men, att reflexmässigt belöna den som anger sin vän, arbetskamrat, arbetsgivare, bror, syster eller föräldrar, är något annat. Det strider mot grundläggande etiska normer i vårt samhälle. Och det skapar en obehaglig atmosfär, en mycket otäck sådan.

Det var inte så länge sedan man i det forna Sovjetunionen belönade den lille pojken, som angav sina föräldrar, som förrädare med medalj och social upphöjelse. Man kan bara undra hur det kändes när föräldrarna avrättats. Det var inte heller särskilt länge sedan Hitler byggde upp ett samhälle där grannar angav varandra i förhoppningen att överleva själva och skydda sina egna familjer. Det var inte moraliskt klanderfritt eller hållbart, men går möjligen att förklara. Det är svåra nästan outhärdliga moraliska avvägningar som människor utsattes för.

Att i dagens samhälle hylla den som bryter mot grundläggande moraliska principer genom angiveri är därför från en principiell utgångspunkt inte alldeles självklart. Även om det inte kallas angiveri utan ”whistle-blowing”. Ett begrepp som av någon anledning anses mindre utmanande. Att därtill utdela fördelar i form av lägre straff eller till och med påföljdseftergift är än mindre naturligt. Och att som sker när media betalar tipspengar till läckande poliser eller andra som berättar en smaskig historia är ur moraliskt hänseende enligt min mening mycket olämpligt. Detsamma gäller när staten betalar prispengar till en ”whistle-blower”. Det kan ur ett etiskt perspektiv vara lika klandervärt som den brottslighet man vill komma åt. Man kan fundera om det är mer förkastligt att betala en angivare 104 miljoner USD eller att ta emot betalningen. För egen del finner jag förfarandet motbjudande från alla utgångspunkter.

Jag är en stor anhängare av öppenhet, demokrati och rättrådighet. Men jag förvånas över att det inte förekommer mer debatt i den principiella fråga som rör konflikten mellan olika moraliska samhällsnormer. Ytterst handlar det om vilka samhällsvärden vi sätter högst och vilken typ av samhälle vi önskar leva i.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att belöna angivare

  1. Är det inte den bakomliggande korruptionen som ”tvingar fram” angiverikulturen som är det oroande?

Kommentarsfältet är stängt.