Om tvångsmedel, övervakning och kontroll

Polisen får ibland oförskyllt klä skott för allehanda tillkortakommanden i samhället. Ansvaret vilar ofta i lika stor utsträckning på politikerna. När det gäller Malmö är det uppenbart att sociala faktorer spelar en central roll. Där är rättsväsendets ansvar stort när det gäller att lösa begångna brott. Men när det gäller orsakerna till den allvarliga brottsligheten åvilar huvudansvaret enligt min mening varken polis eller rättsväsendet i övrigt.

Händelser som de i Malmö framkallar dock frustation hos såväl polis som ansvariga politiker. Det leder nästan alltid till rop på hårdare tag och strängare straff. Det i sin tur brukar leda till lagstiftning som medger ökad användning av hemliga tvångsmedel. Utvecklingen på det straffprocessuella området har sedan 11 september kommit att bli alltmer händelsestyrd och repressiv. Den har emellertid inte visat sig vara effektiv i den meningen att färre brott begås. Tvärtom hävdas att den organiserade brottsligheten liksom terrorismen blivit värre.

Det hårt kritiserade Acta-avtalet liksom förslaget om utökad signalspaning förtjänar att noga granskas. När det gäller Acta finns det välgrundade invändningar såväl när det gäller form som innehåll. Vad angår vem som ska få inrikta signalspaningen hos FRA är det bortsett från den ursprungliga kritiken olyckligt att också den öppna polisen ska få tillgång till denna möjlighet. Särskilt i ljuset av den upprepade kritik som framförts av kontrollmyndigheten när det gäller att förstöra information och följa regelverket.

Utvecklingen inger allvarliga farhågor när det gäller rättssäkerheten. Ansträngningar görs även att begränsa advokaters tystnadsplikt och att förvandla advokater till angivare. Penningtvättslagstiftningen är ett sådant exempel. Det finns anledning att vara mycket uppmärksam på den kommande utvecklingen inom detta och närliggande områden.

Sveriges advokatsamfund noterar därför med tillfredsställelse att Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden uppmärksammat frågan om polisens hantering av s.k. försvararsamtal under pågående användning av hemliga tvångsmedel (hemlig teleavlyssning och hemlig rumsavlyssning). Om användningen av pågående hemligt tvångsmedel inte omedelbart skulle upphöra trots att det stod klart att det är ett samtal mellan advokat och dennes klient som överhörs, liksom att det som med anledning därav nedtecknats eller spelats in inte omedelbart förstörs, skulle detta givetvis vara mycket allvarligt. En sådan brist ifråga om polisens rättstillämpning riskerar inte bara att skada den enskildes integritet och rättssäkerhetsskydd, utan undergräver dessutom allmänhetens förtroende för de brottsbekämpande myndigheterna.

Det är helt avgörande för förtroendet för rättsstaten att rätten till skyddat informationsutbyte mellan advokat och klient (advokatsekretess) och andra former av rättssäkerhetsmekanismer som syftar till att säkerställa den enskildes rätt till försvar och en rättvis rättegång, inte under några omständigheter får sättas ur spel. Om polis och åklagare medvetet – i syfte att nå bättre resultat i fråga om lagföring och fällande domar, oavsett om detta skulle ske systematiskt eller endast i det enskilda fallet – skulle eftersätta grundläggande rättssäkerhetsprinciper som rätten till försvar, rätten till rättvis rättegång, equality of arms, oskuldspresumtionen, m.fl. vore det mycket allvarligt.

De allt hårdare krav som genom regleringsbrev och på andra sätt ställs på polismyndigheterna för att nå resultat i brottsbekämpningen och den därmed vidhängande, och alltmer aggressiva, jakten inom polisen efter lagföring och ”pinnar i statistiken gör, tillsammans med de krav som numera ställs på varje medlemsland till följd av det EU-gemensamma brottsbekämpande arbetet, att det finns fog för farhågorna om att polisen i allt större utsträckning använder sig av brottsbekämpande metoder som inte uttryckligen ligger inom ramen för tillämplig lagstiftning. Enligt Advokatsamfundet är det inte bara fråga om användningen av privatpersoner som infiltratörer i kriminella nätverk och poliser som verkar undercover, etc.

Det förekommer även att polisen felaktigt använder sig av hemliga tvångsmedel, liksom att tvångsmedelsanvändningen skett på felaktigt sätt. Exempel på detta är den s.k. ”överrubricering” i fråga om brottsmisstankar. Genom att ange en allvarligare brottsmisstanke än vad som är sannolikt att personen, om funnen skyldig, kan dömas för, möjliggörs användningen av tvångsmedel, vilket i sin tur anses öka förutsättningarna för fällande dom eller till och med möjliggöra brottsutredning i fråga om brott som först inte avsetts eller ens känts till. I ett land som har fri bevisföring och fri bevisprövning kan det naturligtvis vara frestande för polis och åklagare använda all information som finns tillgänglig i varje enskilt ärende, oavsett hur informationen åtkommits, för att lagföra personer som misstänks för allvarliga brott.

Förändringar av regelverket och en förbättrad och effektivare kontroll av tillämpningen behövs därför. Med hänsyn till att nuvarande reglering ofta inte ens omfattar det skede i brottsutredningen när en försvarare blivit förordnad eller på annat sätt involverats till försvar för en enskild, bör det övervägas om och på vilket sätt det är möjligt att i lag tillförsäkra den enskilde ett erforderligt rättssäkerhetsskydd också innan offentlig försvarare förordnats eller det står klart att privat försvarare har befullmäktigats att biträda den enskilde.

Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden bör vidare på eget initiativ utreda vilka åtgärder som bör införas för att ytterligare förstärka kontrollen av polisens efterlevnad av den reglering som finns kring användningen av hemlig tele- och rumsavlyssning i syfte att uppnå ett ännu starkare och mer heltäckande integritets- och rättssäkerhetsskydd för den enskilde.

Kontrollen av polisens tillämpning av gällande reglering skulle också kunna förbättras om Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden inom ramen för sin befintliga tillsyn, även skulle kunna vidta oanmälda kontroller i ärenden med pågående telefonavlyssning.

En annan möjlighet till förbättrade kontrollmekanismer skulle kunna vara att införa en informationsskyldighet för polis till åklagare och från åklagare till domstol beträffande vidtagna åtgärder med anledning av försvararsamtal under tvångsmedelsanvändning liksom utveckling av skälen för detta.

Det vore också intressant att undersöka vilka möjligheter som finns att i efterhand, med kunskap om telefonnummer och annan teknisk information, kunna kontrollera om avlyssning av ett visst samtal skett, om avlyssningen av ett visst samtal avbrutits eller tillåtits fortgå i ett särskilt ärende.

En förbättrad kontroll  av polisens tvångsmedelsanvändning skulle gagna tilltron till polisen och rättsväsendet i stort. I första hand bör dock kontrollen av lagstiftaren och dennes tendens att i all välmening ge de brottsbekämpande myndigheterna nya och utökade tvångsmedel effektiviseras. Här har Lagrådet en viktig funktion att fylla. Samhällsansvaret åvilar oss dock alla.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Om tvångsmedel, övervakning och kontroll

  1. Hej Anna!

    Mycket intresant blogginlägg. Men skulle villja ställa några frågor om några av dessa intigritetsfientliga lagar som har kommit eller är på väg.

    Hur ser du på att privata intressen får utföra övervakning som ligger långt över vad rättsväsendet får göra utan ett domstolsbeslut? (IPRED)

    Annser du att IPRED är en legetim lag eller inte?

    Anser du att IPRED och DLD behövs?

    Och varför i så fall?

    Själv så ser jag det som att IPRED var en uddlös lag som drevs igenom för att man visste att DLD var på gång och att man aldrig skulle få igenom den lagen om DLD hade varit på plats innan.

    Eller så kom DLD till för att legitimera IPRED då den gjordes uddlös av operatörerna efter som dessa inte längre behövde spara några trafikuppgifter, efter som man fick förskottsbetalning för de tjänster som man tillhandahåller och där med fri användning av deras nät.

  2. Tor M skriver:

    Förresten, följer du Jon Wessel-Aas blogg Uhuru? Om inte så skulle jag vilja tipsa om den. Han är en norsk advokat som skriver om rättssäkerhets- och frihetsfrågor.

  3. Tor M skriver:

    Intressant. Både utökade kontroller och detta med att omfatta även privat försvar verkar vettigt.

    Angående Acta så är ett annat gemensamt spår till detta med tvångsmedel att samhället måste se till att strama upp processen så att vi inte låter avsteg ske – i det ena fallet i polisens arbete och i det andra fallet i våra politiska representanters demokratiska arbete.

    Acta hotar inte bara friheter genom sitt innehåll. Det sätt det drivs igenom eroderar hela den demokratiska processen. Det finns i det avseendet förresten vissa likheter mellan hur datalagringsdirektivet drevs igenom i EU och hur Acta nu drivs igenom i USA. Datalagringsdirektivet påstods endast ha att göra med konkurrensneutralitet och inte vara ett straffrättsligt samarbete (det senare hade gjort det svårare att få igenom), trots att innehållet och all retorik skvallrade om att så inte var fallet. I USA försöker administrationen på liknande sätt att finta sig förbi normala regler för hur stor majoritet av den lagstiftande församlingen som måste ge sitt medgivande. Faktiskt menar administrationen att presidenten själv kan ingå Acta-avtalet utan någon omröstning i kongressen, trots att han inte har något sådant självständigt mandat över handels- och immaterialrättsfrågor.

    Läs gärna mitt inlägg om Acta och det demokratiska underskottet.

Kommentarsfältet är stängt.