Rättssamhällets dilemma

Intresset i samhället liksom från lagstiftaren när det gäller säkerhetsfrågor, brottsbekämpning och terrorism är på goda grunder stort. Om man bara koncentrerar sig på olika initiativ under december månad bekräftas detta.

Den 1 december överlämnade regeringen sin årliga skrivelse till riksdagen där man redogör för användningen av hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning under 2010. Antalet beviljade tillstånd till hemliga tvångsmedel ökade under förra året med över 50 procent. Under 2010 beviljade domstolarna totalt 3 349 tillstånd till hemliga tvångsmedel. Föregående års siffra var 2 216. Det visar Åklagarmyndighetens och Rikspolisstyrelsens gemensamma rapport om användningen av hemliga tvångsmedel under det gångna året. Antalet tillstånd för teleavlyssning ökade från 1 659 tillstånd 2009 till 2 531 tillstånd år 2010. Även tillstånden för hemlig teleövervakning ökade, från 2 134 tillstånd 2009 till 3 250 år 2010. Precis som tidigare år avslås mycket få ansökningar om användande av hemliga tvångsmedel.

En viktig förklaring till ökningen av användandet av hemliga tvångsmedel anges vara polisens satsning mot den grova organiserade brottsligheten. Tillsynsmyndigheten Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, SIN, har dock uttryckt hård kritik mot åklagarnas tillämpning av reglerna om hemliga tvångsmedel. En undersökning bland 124 åklagare visade nämligen att reglerna tillämpades på mycket olika sätt av olika åklagare. Enligt SIN är problemen så stora att regeringen borde överväga lagändringar för att öka rättssäkerheten.

Den 7 december överlämnades Utredningen om informationsutbyte vid brottsbekämpning m.m. sitt betänkande. Som framgår av namnet har utredningen haft i uppdrag att se över och förbättra möjligheterna att utbyta information mellan myndigheter som samarbetar i bekämpningen av grov organiserad brottslighet. Utredningen föreslår en ny lag om informationsutbyte vid samarbete mot grov organiserad brottslighet. Dessutom föreslås vissa ändringar och tillägg i offentlighets- och sekretesslagen samt i berörda myndigheters registerförfattningar.

Dagen efter, den 8 december presenterade regeringen i en departementspromemoria sitt förslag att Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen skall få tillgång till signalspaning. De båda myndigheterna ska fortsättningsvis i likhet med försvaret och regeringskansliet ges möjlighet att inrikta signalspaning vid Försvarets radioanstalt (FRA) enligt det regelverk som i övrigt gäller i dag. Det innebär en återgång till hur det var 2008. Det innebär också att det inte ska byggas upp parallella signalspaningssystem vid sidan av FRA. Något som, trots problematiken med signalspaning i kabel och etern, måste uppfattas som positivt. Advokatsamfundet är dock alltjämt kritiskt till denna lagstiftning, i synnerhet om den ska utvidgas till att också omfatta den öppna polisen. Det är i och för sig inte alldeles logiskt eftersom den öppna polisen och SÄPO delvis har likartat uppdrag när det gäller att motverka och förhindra terrorism. Men, av principiella skäl finns det mycket som talar emot att den öppna polisen tillåts att använda signalspaning i underrättelsesyfte. Det riskerar att utvidga tillämpningsområdet ytterligare. Det inbjuder till dessa alltmer frekventa fisketurer efter information. Bäst vore möjligen om SÄPO blev en civil myndighet i likhet med vad som är fallet i flertalet andra länder. Därmed skulle många problem i vart fall i detta hänseende försvinna. Möjligen skulle andra uppkomma. Frågan förtjänar att noga analyseras.

Den 9 dec presenterade därefter demokratiminister Birgitta Ohlsson regeringens handlingsplan mot våldsbejakande extremism. Handlingsplanen omfattar 15 åtgärder och regeringen avsätter 62 miljoner till satsningen. Dagen därpå gav regeringen tidigare rikspolischefen och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen Sten Heckscher, i uppdrag att göra en översyn av säkerhetsskyddslagen. Syftet är att åstadkomma ett bättre säkerhetsskydd för verksamheter som är av betydelse för rikets säkerhet. I säkerhetsskyddslagen finns bestämmelser om krav på säkerhetsskydd för verksamheter som är av betydelse för Sveriges säkerhet eller som behöver skyddas mot terrorism. Lagen innehåller bestämmelser om bland annat säkerhetsprövning och registerkontroll av personer som ska delta i säkerhetskänslig verksamhet.

Sten Heckscher är samtidigt ensamutredare i utredningen om vissa hemliga tvångsmedel som ser över den s.k. buggningslagen och den s.k. ”prevlagen”. Båda dessa lagar tillkom, i likhet med signalspaningslagstiftningen, efter mycket kritik. Frågan som utredningen har att ta ställning till är om de båda lagarna ska permanentas. Det förutsätter att det finns ett behov, att de kan betraktas som effektiva och att de är proportionella. Själv är jag en av experterna i denna utredning, liksom i den av justitierådet Ella Nyström ledda Utredningen om förstärkt skydd mot främmande makts underrättelseverksamhet. De är båda mycket svåra uppdrag. De handlar ytterst om gränserna för det demokratiska samhället.

Balansen mellan säkerhet och rättssäkerhet, mellan rättstrygghet och integritet är mycket komplicerad. Man måste förhålla sig principiell till dessa frågor. Det är lätt att fångas av de hotbilder som målas upp. Man kan då kasta sidoblickar på the ”Patriot Act” som fyllde 10 år den 10 oktober. Den introducerade något som benämns ”National Security Letter”, NSL. Ett NSL innebär att FBI bl.a. kan begära ut uppgifter om konsumenter från internetleverantörer, finansiella institutioner och kreditinstitutioner utan föregående domstolsbeslut. Det kan handla om allt från vilka webb sidor någon besökt till med vilka en viss person kommunicerat. Därtill kan FBI utfärda en s.k. ”gagorder”, d.v.s. en typ av yppandeförbud om att FBI begärt information. Mellan 2003–2005 utfärdades 143 021 NSLs. Inte ett av dessa resulterade i något terroriståtal. Det föranledde emellertid enligt uppgift 17 penningtvättsmål, 17 migrationsrelaterade mål och 19 bedrägerimål. The Patriot Act är förlängd till 2015. Den tillkom i likhet med 1952 års tvångsmedelslag, som förlängdes ett oräkneligt antal gånger innan den 2008 slutligen blev permanent. Även buggningslagstiftningen liksom lagen om preventiv avlyssning introducerades som tillfällig lag. Det leder till eftertanke.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Rättssamhällets dilemma

  1. jonasbergstroem skriver:

    Angående FRA: Det är nog viktigt att skilja på symmetrisk och asymmetrisk spaning. Att stater övervakar varandra är en sak. Om FRA t.ex. avlyssnar andras beskickningar eller försöker upptäcka olovlig underrättelseverksamhet, så bedriver man symmetrisk spaning. Det kan anses befogat att FRA ska få utföra sådan avlyssning på uppdrag av Säpo.

    Det är när samma spaningsresurser riktas mot de asymmetriska hoten som de verkliga problemen börjar. Att syssla med avlyssning av lösa kriminella grupperingar eller politiska extremister är något helt annat. Då är man definitivt inne på det brottsbekämpande området med allt vad det innebär. Dessutom handlar det då i hög grad om kartläggning av enskilda, och inte sällan svenska medborgare.

    Man kan också undra om Säpo och Rikskrim verkligen ska få utnyttja FRA:s väldiga trafikdatabas och be FRA:s personal utföra historiska sökningar i den? Materialet, som inhämtas inom ramen för den s.k. utvecklingsverksamheten, får som bekant lagras i upp till 1 år.

    I en krets av kriminella kan det givetvis också pågå förundersökning mot någon av personerna. FRA ska enligt förslaget inte syssla med brottsutredande verksamhet. Men samtidigt kan man ägna sig åt andra personer i den misstänktes umgängeskrets, dvs individer mot vilka polisen ännu inte har tillräckliga bevis för att kunna sätta in åtgärder inom ramen för tvångsmedelslagstiftningen. Detta ryms sannolikt inom begreppet ”strategisk kartläggning”.

    Att signalspaningsinformation inte ska få användas i brottsutredningar är inte samma sak som att polisen inte kan vidta åtgärder av olika slag. I synnerhet ifråga om underrättelseverksamhet är som bekant polisens regelverk synnerligen rymligt.

    Vad händer om FRA vid avlyssningen upptäcker i sammanhanget triviala brott? Tvättas all sådan överskottsinformation bort innan rapporterna delges polisen?

    Man ska också ha i minnet att FRA, liksom Säpo, har ett intimt samarbete med andra länder. Mycket av den insamlade informationen kommer därför att spridas över stora delar av världen.

Kommentarsfältet är stängt.