Rollerna och uppgifterna för de båda yrkesgrupperna är olika. Men, innefattar båda kärnvärden som oberoende, lojalitet, integritet, sekretess/offentlighet och jäv/frihet från intressekonflikter, för att nämna de mest grundläggande. Domaren ska vara opartisk. Advokatens roll är den motsatta. Såväl domaren som advokaten hamnar också i sin yrkesutövning nästan dagligen i situationer där dessa kärnvärden sätts på prov.

Rättsstaten ställer krav på att lagarna tillkommer i viss ordning, men också att lagstiftningens materiella innehåll är av viss beskaffenhet. Demokratin är som bekant inte ensam en garant för rättstaten och dess kännetecken. Lagstiftningen måste därför ha viss kvalitet inte bara lagtekniskt utan också till sitt materiella innehåll. Därför måste lagarna grunda sig på vissa universella rättigheter som inte kan åsidosättas eller i vart fall bara i vissa särskilt angivna situationer och då genom lag. Till detta kommer att rättstillämpningen måste ske inom ramen för allmänt vedertagna rättsstatliga principer och med iakttagande av grundläggande normer.

och advokater, liksom åklagare och förvaltningsjurister alla har viktiga uppgifter i och ansvar för den demokratiska rättsstatens bevarande och vidareutveckling. Och i djupare mening, är för systemets funktion, alla deltagare viktiga. Det skall dock tillstås att domarens roll är helt central.

Domstolens huvuduppgift brukar beskrivas vara att på ett effektivt och rättssäkert sätt avgöra mål och ärenden. I detta ligger att värna fri och rättigheter. För att domstolen på ett ändamålsenligt och trovärdigt sätt skall kunna fullgöra denna uppgift, krävs att det finns oberoende och opartiska domare liksom oberoende, men inte opartiska, advokater. Advokater som är beredda och kapabla att föra klienternas talan. Upprätthållandet av fri- och rättigheter har därvid särskild betydelse för advokatens möjlighet att utöva sitt yrke och fullgöra sina yrkesplikter. Domaren har en plikt att värna dem.

Om domarens viktigaste uppgift är att skydda rättsordningen, i vart fall när den är ”rättvis”, är det advokatens främsta plikt att inom ramen för lag och god advokatsed tillvarata sin klients intresse och därigenom tillse att denne kommer i åtnjutande av rättsordningens skydd.

Advokatens lojalitetsplikt har en lång historia. Redan Cicero, verksam under århundradet före vår tideräkning, skrev att advokatens uppgift måste vara att ”med obegränsad omsorg tjäna den klient vars intressen han lovat att försvara”. Det innebär att advokaten ska se till att allt som talar till klientens förmån kommer fram och peka på ofullständigheter i åklagarens eller motpartens bevisning.

I många länder anses advokaten vara en ”Officer of the Court” med ansvar även för andra intressen än klientens.  Inte minst gäller det gentemot domstolarna, men också gentemot rättsordningen i stort. Också svenska advokater har förvisso en skyldighet att iaktta vad som föreskrivs i rättegångsbalken och andra författningar samt att efterkomma domstols förelägganden.  Advokaten får självfallet inte heller främja orätt. Med detta menas att advokaten ska agera på ett sätt som främjar hederlighet och redbarhet inom rättslivet. Advokaten anses förhindrad att främja klientens sak på ett otillbörligt sätt. Han får t.ex. inte ljuga. Men allt detta innebär inte att den svenska advokaten är någon domstolens tjänare eller på andra sätt har något åliggande att vara lojal mot domstolen, så som är fallet i en del andra länder. Tvärtom anses advokatens oberoende utgöra ett yrkets kärnvärde.

Grundvalen för domargärningen återfinns i Sverige i alltifrån Olaus Petris domarregler från 1540 och den lika gamla domareden, till regeringsformen, rättegångsbalken, brottsbalken och lagen om offentlig anställning. Domaren har till skillnad från den svenska advokaten monopol på vissa uppgifter; att lösa rättstvister mellan enskilda och att ansvara för straffrättsskipningen, liksom att avgöra tvister mellan staten och den enskilde.

Domarens oberoende och självständighet är en grundval i ett demokratiskt samhälle. Detta är oomstritt. Som ett utflöde av denna princip är domaren i det närmaste oavsättlig.

Advokatens roll är istället att inom ramen för lag och god advokatsed företräda sin klient och tillvarata dennes intressen. Det innebär att advokaten måste vända på varje sten, hitta alternativa hypoteser. Detta tar ibland mer tid än vad domaren och åklagaren finner nödvändigt, med åtföljande nedsättning av ersättningen. Från min utgångspunkt är inte problemet att advokater lägger ner för mycket tid. Problemet är istället att de ofta nödgas lägga ner för lite tid. Detta gäller särskilt i brottmål och då i synnerhet taxemålen.

För att advokaten ska kunna försvara en dom som går klienten emot måste den uppfattas som legitim också för advokaten. Inte bara domslutet utan också vägen dit måste uppfattas som klar och tydlig. Advokaten måste på samma sätt som klienten uppleva att de argument och den bevisning som åberopats har tagits på allvar, att domstolen besvärat sig med att förklara varför en omständighet inte är relevant eller varför bevisbördan åvilar klienten osv. Först då kommer advokaten kunna säga till sin klient att det är en korrekt och rättvis dom. Först då kan advokaten med trovärdighet inför sin klient förklara domstolens roll. Att den i första hand inte är att finna rättvisan, utan att den i brottmål tyvärr är begränsad till att pröva bevisning, tillämpa lag och utdöma påföljd. Det kan ibland vara på sin plats att påminna om att också den mest förhärdade brottsling är berättigad till en rättvis rättegång.

Det är advokaten som påverkar allmänhetens kunskap om och tilltro till domstolsväsendet. Det är advokater som förmedlar till klienter och media sin syn på domarens uppdrag och hur denne utfört detta. Därför är det angeläget att domare, åklagare och advokater förstår och respekterar varandras roller.

Händelser som de i Malmö framkallar dock frustation hos såväl polis som ansvariga politiker. Det leder nästan alltid till rop på hårdare tag och strängare straff. Det i sin tur brukar leda till lagstiftning som medger ökad användning av hemliga tvångsmedel. Utvecklingen på det straffprocessuella området har sedan 11 september kommit att bli alltmer händelsestyrd och repressiv. Den har emellertid inte visat sig vara effektiv i den meningen att färre brott begås. Tvärtom hävdas att den organiserade brottsligheten liksom terrorismen blivit värre.

Det hårt kritiserade Acta-avtalet liksom förslaget om utökad signalspaning förtjänar att noga granskas. När det gäller Acta finns det välgrundade invändningar såväl när det gäller form som innehåll. Vad angår vem som ska få inrikta signalspaningen hos FRA är det bortsett från den ursprungliga kritiken olyckligt att också den öppna polisen ska få tillgång till denna möjlighet. Särskilt i ljuset av den upprepade kritik som framförts av kontrollmyndigheten när det gäller att förstöra information och följa regelverket.

Utvecklingen inger allvarliga farhågor när det gäller rättssäkerheten. Ansträngningar görs även att begränsa advokaters tystnadsplikt och att förvandla advokater till angivare. Penningtvättslagstiftningen är ett sådant exempel. Det finns anledning att vara mycket uppmärksam på den kommande utvecklingen inom detta och närliggande områden.

Sveriges advokatsamfund noterar därför med tillfredsställelse att Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden uppmärksammat frågan om polisens hantering av s.k. försvararsamtal under pågående användning av hemliga tvångsmedel (hemlig teleavlyssning och hemlig rumsavlyssning). Om användningen av pågående hemligt tvångsmedel inte omedelbart skulle upphöra trots att det stod klart att det är ett samtal mellan advokat och dennes klient som överhörs, liksom att det som med anledning därav nedtecknats eller spelats in inte omedelbart förstörs, skulle detta givetvis vara mycket allvarligt. En sådan brist ifråga om polisens rättstillämpning riskerar inte bara att skada den enskildes integritet och rättssäkerhetsskydd, utan undergräver dessutom allmänhetens förtroende för de brottsbekämpande myndigheterna.

Det är helt avgörande för förtroendet för rättsstaten att rätten till skyddat informationsutbyte mellan advokat och klient (advokatsekretess) och andra former av rättssäkerhetsmekanismer som syftar till att säkerställa den enskildes rätt till försvar och en rättvis rättegång, inte under några omständigheter får sättas ur spel. Om polis och åklagare medvetet – i syfte att nå bättre resultat i fråga om lagföring och fällande domar, oavsett om detta skulle ske systematiskt eller endast i det enskilda fallet – skulle eftersätta grundläggande rättssäkerhetsprinciper som rätten till försvar, rätten till rättvis rättegång, equality of arms, oskuldspresumtionen, m.fl. vore det mycket allvarligt.

De allt hårdare krav som genom regleringsbrev och på andra sätt ställs på polismyndigheterna för att nå resultat i brottsbekämpningen och den därmed vidhängande, och alltmer aggressiva, jakten inom polisen efter lagföring och ”pinnar i statistiken gör, tillsammans med de krav som numera ställs på varje medlemsland till följd av det EU-gemensamma brottsbekämpande arbetet, att det finns fog för farhågorna om att polisen i allt större utsträckning använder sig av brottsbekämpande metoder som inte uttryckligen ligger inom ramen för tillämplig lagstiftning. Enligt Advokatsamfundet är det inte bara fråga om användningen av privatpersoner som infiltratörer i kriminella nätverk och poliser som verkar undercover, etc.

Det förekommer även att polisen felaktigt använder sig av hemliga tvångsmedel, liksom att tvångsmedelsanvändningen skett på felaktigt sätt. Exempel på detta är den s.k. ”överrubricering” i fråga om brottsmisstankar. Genom att ange en allvarligare brottsmisstanke än vad som är sannolikt att personen, om funnen skyldig, kan dömas för, möjliggörs användningen av tvångsmedel, vilket i sin tur anses öka förutsättningarna för fällande dom eller till och med möjliggöra brottsutredning i fråga om brott som först inte avsetts eller ens känts till. I ett land som har fri bevisföring och fri bevisprövning kan det naturligtvis vara frestande för polis och åklagare använda all information som finns tillgänglig i varje enskilt ärende, oavsett hur informationen åtkommits, för att lagföra personer som misstänks för allvarliga brott.

Förändringar av regelverket och en förbättrad och effektivare kontroll av tillämpningen behövs därför. Med hänsyn till att nuvarande reglering ofta inte ens omfattar det skede i brottsutredningen när en försvarare blivit förordnad eller på annat sätt involverats till försvar för en enskild, bör det övervägas om och på vilket sätt det är möjligt att i lag tillförsäkra den enskilde ett erforderligt rättssäkerhetsskydd också innan offentlig försvarare förordnats eller det står klart att privat försvarare har befullmäktigats att biträda den enskilde.

Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden bör vidare på eget initiativ utreda vilka åtgärder som bör införas för att ytterligare förstärka kontrollen av polisens efterlevnad av den reglering som finns kring användningen av hemlig tele- och rumsavlyssning i syfte att uppnå ett ännu starkare och mer heltäckande integritets- och rättssäkerhetsskydd för den enskilde.

Kontrollen av polisens tillämpning av gällande reglering skulle också kunna förbättras om Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden inom ramen för sin befintliga tillsyn, även skulle kunna vidta oanmälda kontroller i ärenden med pågående telefonavlyssning.

En annan möjlighet till förbättrade kontrollmekanismer skulle kunna vara att införa en informationsskyldighet för polis till åklagare och från åklagare till domstol beträffande vidtagna åtgärder med anledning av försvararsamtal under tvångsmedelsanvändning liksom utveckling av skälen för detta.

Det vore också intressant att undersöka vilka möjligheter som finns att i efterhand, med kunskap om telefonnummer och annan teknisk information, kunna kontrollera om avlyssning av ett visst samtal skett, om avlyssningen av ett visst samtal avbrutits eller tillåtits fortgå i ett särskilt ärende.

En förbättrad kontroll  av polisens tvångsmedelsanvändning skulle gagna tilltron till polisen och rättsväsendet i stort. I första hand bör dock kontrollen av lagstiftaren och dennes tendens att i all välmening ge de brottsbekämpande myndigheterna nya och utökade tvångsmedel effektiviseras. Här har Lagrådet en viktig funktion att fylla. Samhällsansvaret åvilar oss dock alla.

Inom västvälden har enligt vissa forskare en utveckling kunnat skönjas som innebär en förskjutning från spionkontroll till politisk övervakning. Enligt Jenny Langkjaer har dock politisk övervakning förekommit i betydande grad ända från 1885. Vid 1800 talets slut började arbetarrörelsen växa fram. Detta sågs som ett betydande hot. Till detta kom, liksom idag, en ökad invandring från utlandet vilket likaledes uppfattades som ett hot. Denna utveckling ledde till en omfattande övervakning av vänstersocialister och utländska personer. Övervakningen kom att öka såväl till omfattning som inriktning. Den blev även mer detaljerad och kom att omfatta fler personer. Övervakningen av utländska och svenska medborgare skiljde sig till en början åt. Mot slutet av första världskriget förändrades emellertid detta då det inhemska socialistiska hotet kopplades till Sovjetryssland.

Avhandlingen behandlar den ständigt återkommande frågan om hur man kan begränsa säkerhetspolisen att okontrollerat utvidga sin (i och för sig legitima) övervakning. Författaren hänvisar till Ulf Bjereld och Marie Demker som i en relativt ny studie har påpekat att regleringen bör ta sin utgångspunkt inte i vad säkerhetstjänsten får göra, utan vad den inte får göra. Andra har påtalat behovet av insyn och transparens, samt att tvångsmedel och övervakning alltid ska tidsbegränsas och vara föremål för omprövning.

Den spänning som ligger i att å ena sidan upprätthålla den demokratiska rättsstaten och å andra sidan skydda rikets säkerhet är en utmaning för alla stater och måste ständigt debatteras. För att en sådan debatt ska bli meningsfull krävs seriös forskning och fakta. Denna avhandling är ett sådant bidrag.

Den 1 december överlämnade regeringen sin årliga skrivelse till riksdagen där man redogör för användningen av hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning under 2010. Antalet beviljade tillstånd till hemliga tvångsmedel ökade under förra året med över 50 procent. Under 2010 beviljade domstolarna totalt 3 349 tillstånd till hemliga tvångsmedel. Föregående års siffra var 2 216. Det visar Åklagarmyndighetens och Rikspolisstyrelsens gemensamma rapport om användningen av hemliga tvångsmedel under det gångna året. Antalet tillstånd för teleavlyssning ökade från 1 659 tillstånd 2009 till 2 531 tillstånd år 2010. Även tillstånden för hemlig teleövervakning ökade, från 2 134 tillstånd 2009 till 3 250 år 2010. Precis som tidigare år avslås mycket få ansökningar om användande av hemliga tvångsmedel.

En viktig förklaring till ökningen av användandet av hemliga tvångsmedel anges vara polisens satsning mot den grova organiserade brottsligheten. Tillsynsmyndigheten Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, SIN, har dock uttryckt hård kritik mot åklagarnas tillämpning av reglerna om hemliga tvångsmedel. En undersökning bland 124 åklagare visade nämligen att reglerna tillämpades på mycket olika sätt av olika åklagare. Enligt SIN är problemen så stora att regeringen borde överväga lagändringar för att öka rättssäkerheten.

Den 7 december överlämnades Utredningen om informationsutbyte vid brottsbekämpning m.m. sitt betänkande. Som framgår av namnet har utredningen haft i uppdrag att se över och förbättra möjligheterna att utbyta information mellan myndigheter som samarbetar i bekämpningen av grov organiserad brottslighet. Utredningen föreslår en ny lag om informationsutbyte vid samarbete mot grov organiserad brottslighet. Dessutom föreslås vissa ändringar och tillägg i offentlighets- och sekretesslagen samt i berörda myndigheters registerförfattningar.

Dagen efter, den 8 december presenterade regeringen i en departementspromemoria sitt förslag att Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen skall få tillgång till signalspaning. De båda myndigheterna ska fortsättningsvis i likhet med försvaret och regeringskansliet ges möjlighet att inrikta signalspaning vid Försvarets radioanstalt (FRA) enligt det regelverk som i övrigt gäller i dag. Det innebär en återgång till hur det var 2008. Det innebär också att det inte ska byggas upp parallella signalspaningssystem vid sidan av FRA. Något som, trots problematiken med signalspaning i kabel och etern, måste uppfattas som positivt. Advokatsamfundet är dock alltjämt kritiskt till denna lagstiftning, i synnerhet om den ska utvidgas till att också omfatta den öppna polisen. Det är i och för sig inte alldeles logiskt eftersom den öppna polisen och SÄPO delvis har likartat uppdrag när det gäller att motverka och förhindra terrorism. Men, av principiella skäl finns det mycket som talar emot att den öppna polisen tillåts att använda signalspaning i underrättelsesyfte. Det riskerar att utvidga tillämpningsområdet ytterligare. Det inbjuder till dessa alltmer frekventa fisketurer efter information. Bäst vore möjligen om SÄPO blev en civil myndighet i likhet med vad som är fallet i flertalet andra länder. Därmed skulle många problem i vart fall i detta hänseende försvinna. Möjligen skulle andra uppkomma. Frågan förtjänar att noga analyseras.

Den 9 dec presenterade därefter demokratiminister Birgitta Ohlsson regeringens handlingsplan mot våldsbejakande extremism. Handlingsplanen omfattar 15 åtgärder och regeringen avsätter 62 miljoner till satsningen. Dagen därpå gav regeringen tidigare rikspolischefen och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen Sten Heckscher, i uppdrag att göra en översyn av säkerhetsskyddslagen. Syftet är att åstadkomma ett bättre säkerhetsskydd för verksamheter som är av betydelse för rikets säkerhet. I säkerhetsskyddslagen finns bestämmelser om krav på säkerhetsskydd för verksamheter som är av betydelse för Sveriges säkerhet eller som behöver skyddas mot terrorism. Lagen innehåller bestämmelser om bland annat säkerhetsprövning och registerkontroll av personer som ska delta i säkerhetskänslig verksamhet.

Sten Heckscher är samtidigt ensamutredare i utredningen om vissa hemliga tvångsmedel som ser över den s.k. buggningslagen och den s.k. ”prevlagen”. Båda dessa lagar tillkom, i likhet med signalspaningslagstiftningen, efter mycket kritik. Frågan som utredningen har att ta ställning till är om de båda lagarna ska permanentas. Det förutsätter att det finns ett behov, att de kan betraktas som effektiva och att de är proportionella. Själv är jag en av experterna i denna utredning, liksom i den av justitierådet Ella Nyström ledda Utredningen om förstärkt skydd mot främmande makts underrättelseverksamhet. De är båda mycket svåra uppdrag. De handlar ytterst om gränserna för det demokratiska samhället.

Balansen mellan säkerhet och rättssäkerhet, mellan rättstrygghet och integritet är mycket komplicerad. Man måste förhålla sig principiell till dessa frågor. Det är lätt att fångas av de hotbilder som målas upp. Man kan då kasta sidoblickar på the ”Patriot Act” som fyllde 10 år den 10 oktober. Den introducerade något som benämns ”National Security Letter”, NSL. Ett NSL innebär att FBI bl.a. kan begära ut uppgifter om konsumenter från internetleverantörer, finansiella institutioner och kreditinstitutioner utan föregående domstolsbeslut. Det kan handla om allt från vilka webb sidor någon besökt till med vilka en viss person kommunicerat. Därtill kan FBI utfärda en s.k. ”gagorder”, d.v.s. en typ av yppandeförbud om att FBI begärt information. Mellan 2003–2005 utfärdades 143 021 NSLs. Inte ett av dessa resulterade i något terroriståtal. Det föranledde emellertid enligt uppgift 17 penningtvättsmål, 17 migrationsrelaterade mål och 19 bedrägerimål. The Patriot Act är förlängd till 2015. Den tillkom i likhet med 1952 års tvångsmedelslag, som förlängdes ett oräkneligt antal gånger innan den 2008 slutligen blev permanent. Även buggningslagstiftningen liksom lagen om preventiv avlyssning introducerades som tillfällig lag. Det leder till eftertanke.

Demokrati och tryckfrihet grundar sig på fri åsiktsbildning. Detta har kommit till uttryck i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, som i år firar 60-årsjubileeum. Artikel 19 föreskriver att ”var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.” Andra centrala dokument är den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som antogs 1966, Europakonventionen samt den Europeiska Unionens stadga från 2000. Grundlagsskyddet för den svenska tryck och yttrandefriheten återfinns i RF, YGL från 1991 och TF 1949. Härutöver återfinns regler i främst Sekretesslagen och PUL. Också EG-rättsliga regler medför betydande påverkan på den svenska yttrande- och tryckfriheten. Inte alltid till tryckfrihetens fromma. Tryckfrihet handlar om både politik och juridik! 

Alla samhällen har en rättslig tradition som skapar den rättskultur som ligger till grund för ett lands författning, lagstiftning och rättstillämpning. En stark tryck- och yttrandefrihet är en bekräftelse på ett väl fungerande demokratiskt samhälle. Den yttrandefrihetsrättsliga grundlagsregleringen ska främja en vital yttrandefrihet och samhällsdebatt. Regleringen ska vidare främja en effektiv massmedial granskning av maktutövning bl.a. genom ett formaliserat utpekande av en ansvarig, där andra kan medverka i eller meddela sig med media utan att riskera rättsliga påföljder.

Vi har i Sverige en synnerligen generös tryck – och yttrandefrihetslagstiftning. Den ska vi värna. En grundbult i denna lagstiftning är det s.k. censurförbudet.  Censur kan ta sig olika uttryck. Den kan vara påtvingad. Men, den kan också vara självpåtagen.

Självpåtagen självcensur kan vara ännu farligare för en demokrati än statens övergrepp. Då gör man sig till medlöpare till förövarna. Till dem som genom hot eller sin blotta existens gör att media eller enskilda avstår, från att redovisa något som har ett allmänintresse. Jag menar då inte allmänt skvallerintresse, utan ett från demokratiska utgångspunkter, angeläget informationsintresse.

Att avstå från en publicering kan ibland vara väl motiverat. Men en utebliven publicering kan också vara minst lika betänklig ur ett yttrandefrihetsperspektiv som ett eventuellt övertramp i samband med en publicering. . Det som inte skrivs eller yttras förtjänar inte sällan att uppmärksammas, särskilt ur ett demokratiskt perspektiv. Yttrande – och tryckfrihet handlar nämligen också om vad som inte skrivs, vilka nyheter eller åsikter media av olika skäl väljer att inte publicera. Dessa överväganden förtjänar särskild uppmärksamhet. De anknyter till frågan om censur, påtvingad eller självvald.

Avvägningen mellan att publicera eller inte publicera en viss uppgift kan vara mycket grannlaga. Tidigare fick pressen under tysthetslöfte i förväg reda på vilka som skulle få nobelpris i syfte att underlätta framtagandet av ett bra underlag rörande pristagarna. Under andra världskriget var medierna underrättade om när och var amerikanarna skulle landstiga i Normandie. Under efterkrigstiden var den svenska pressen väl införstådd med att prins Bertil sammanlevde med Lilian Craig, då en ogift engelsk kvinna med borgerlig bakgrund. Om dessa förhållanden teg pressen trots att de i sig var att betrakta som nyheter. Exemplen är till sin karaktär mycket olika.  I Nobelprisfallet liksom i prinsessan Lilians fall saknas anledning att ifrågasätta oberoendet eller valet att inte publicera. Man kan inte hävda att mediernas oberoende skulle vara hotat eller att allmänintresset i dess pressetiska mening åsidosatt.

När det däremot gäller frågan om att invadera Frankrike är svaret från en principiell utgångspunkt inte lika givet. Som motståndare till Tysklands skräckvälde är det lätt att känna sympati för beslutet att inte publicera denna information. Det är också uppenbart att ett offentliggörande av de allierades planer skulle inneburit att ännu fler dödsoffer hade skördats och att utgången i kriget kanske hade påverkats. Av hänsyn till att många människoliv och Europas frihet stod på spel kan det synas självklart att inte publicera denna information.

Ett etiskt dilemma uppstår ändå när pressen väljer bort relevant information. Frågan uppkommer om det är medias roll att sitta inne med viktig information, som inte förmedlas vidare. Senast under Irak – kriget har vi fått följa med s.k. ”inbäddade journalister” som rest med amerikanska trupper på uppdrag i främmande land. Härigenom har journalisterna kunnat rapportera direkt från händelsernas centrum. Man gjorde så, som en del av den amerikanska krigsmaskinen. Detta torde ha medfört att journalisternas förhållningssätt till sin publicistiska uppgift också påverkades.  Krigsrapportering har ofta utgjort ett led i de stridande parternas propaganda och har därmed varit en del av krigsansträngningen.

Hur ska vi då förhålla oss till omvärlden och de länder där yttrandefriheten är starkt beskuren? Ska vi vara lojala och inte åka dit? Eller ska vi nöja oss med att i bästa fall kritisera bristerna när vi sjunkit ned i soffan framför TVn väl hemkomna  från soldränkta stränder i Vietnam eller Dubai? Var det fel att åka till Egypten under Mubaraks regim trots vetskapen om tortyr och övergrepp?

Jag skriver detta efter att nyligen bevistat en konferens med International Bar Association, IBA, i Dubai. IBA är världens största internationella advokatorganisation. IBA marknadsför sig helt korrekt som ”The global voice of the legal profession”. IBA är en av de främsta förkämparna för rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Platsen för IBAs årliga konferens var bestämd till Dubai sedan sex år. Många förberedelser och stor planering föregick besöket. Femtusen advokater anmälde sig.

Fem veckor före konferensen fick IBAs ”executive director” besked från Förenade Arabemiratens s.k. Security forces att konferensen var inställd. Ett något förvånande och inte alldeles positivt besked. Efter förhandlingar träffades en överenskommelse. Titlarna på sju seminarier som rörde ”rule of law” frågor inbegripet kvinnors ställning fick ändras på ett i och för sig inte särskilt ingripande sätt. Talare och innehåll var desamma. Men, censur var det!

Vad skulle då IBA göra? Skulle de ställa in konferensen under åberopande att världens advokater som ska garantera rättssäkerhet och yttrandefrihet kan inte låta sig censureras? Eller var det rätt som IBA gjorde att fullfölja konferensen och motvilligt acceptera censuren av rubrikerna, med i övrigt bibehållet innehåll?

Meningarna hos de deltagande advokaterna gick isär. Från advokater från västliga demokratier höjdes röster att vi aldrig skulle välja den typen av platser i fortsättningen. Men, från advokater från de länder som kanske mer än andra utsätts för censur, liksom från advokater som i sina hemländer drabbats av statens övergrepp, var man bestämd i åsikten att IBA ska fortsätta att besöka också icke demokratier i fortsättningen.

Jag delar den uppfattningen. Låt mig ta ett exempel.

Tidingen Washington Post stämdes för något år sedan vid domstol på ansenliga summor, efter att i en ledare ha uppmärksammat innehållet i en rapport från International Bar Association Human Rights Institute, IBAHRI. Rapporten kritiserade landets lagstiftning i olika avseenden. Man påtalade brister i rättssäkerheten, liksom inskränkningar i yttrandefriheten och det tryckfrihetsrättsliga skyddet. I Singapore är det inte tillåtet att tala offentligt inför publik utan tillstånd. Sådana tillstånd lämnas inte om risk finns för att framträdandet innebär uttalande av kritik mot staten och särskilt mot den tidigare premiärministern och nuvarande ”ministermentorn” Lee Kuan Yew.

Vad som får anses generande för regimen och för landets advokatkår är att flera av landets mer namnkunniga advokater enligt uppgift inte varit villiga att åta sig uppdraget att försvara tidningen.  Singapore får antas ha en blomstrande ekonomisk framtid med stark tillväxt. Därtill hyllad av Världsbanken. Trots det ekonomiska välståndet råder likväl armod vad gäller frihetliga kärnvärden. Detta visar tydligt hur viktigt det är att journalister och advokater är oberoende och vid varje tillfälle är beredda att försvara yttrandefriheten även i ekonomiskt framgångsrika länder.

På samma sätt som IBA för några år sedan besökte Singapore och därefter publicerade en mycket kritisk rapport som fick stor spridning var det enligt min mening rätt att fullfölja programmet i Dubai. Genom transparant information och genom att lyssna på många modiga företrädare från regionen tror jag vi gjorde mer nytta än om världens advokater och advokatorganisationer hade stannat hemma. IBA lyckades få inresetillstånd från också de israeliska medlemmarna. IBA tillhandahöll människorätts jurister från hela världen som öppet kritiserade den bristande rättssäkerheten i regionen.

Att åka till länder där man talar med och till de redan frälsta kan kännas tryggt. Men, utmaningen är att tala med de som inte respekterar mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Och, att när man kommer hem från dessa möten istället redovisa de allvarliga brister som föreligger på alltför många platser på jorden. Att av bekvämlighet avstå från att berätta om de tillkortakommanden i fråga om yttrandefrihet som förekommer i de länder dit vi väljer att åka är däremot inte acceptabelt. Det är särskilt angeläget i ljuset av att påminna våra politiker av värdet i att bibehålla vår starka tryck- och yttrandefrihet.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj ”Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten , ”Skriv för livet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar Du här: www.amnesty.se7bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Mark Klamberg, doktorand i folkrätt. Han skriver på klamberg.blogspot.com/

Läs Advokatsamfundets remissvar!

Läs Tomas Nilssons särskilda yttrande!

Rättssäkerhet  innebär att individen åtnjuter skydd mot statens i och för sig legitima
maktutövning. Den offentliga makten ska utövas under lagarna.Samhället skall
vara så ordnat att medborgare och organisationer kan förutse de rättsliga
följderna av sina handlingar; förutsebarhet anses vara ett grundläggande
element i rättssäkerhetsbegreppet. Lagarna måste därför ha ett visst innehåll och en viss
utformning och måste tolkas och tillämpas enligt vissa allmänt accepterade
principer. Rätt och rättvisa måste gå hand i hand.

I den nyligen reviderade regeringsformen har införts en bestämmelse om rättvis rättegång inom skälig tid. Den saknar Europakonventionens begränsning till civila rättigheter och brottsanklagelse.  Detta innebär att t.ex. beskattningsfrågor och sociala förmåner kommer att  omfattas av det grundlagsfästa skyddet.  Förslaget ökar möjligheterna för enskilda att med åberopande av  grundlagen få sina rättigheter prövade. Detta förutsätter medverkan av advokater.

Skattesystemet och skatteprocessen är ett exempel där frågan  om den enskildes möjlighet att med framgång göra gällande sin rätt kan ifrågasättas. Komplicerade skatteregler, en svårbedömd rättstillämpning och avsaknad av balans mellan, å ena sidan Skatteverkets resurser och maktbefogenheter och, å andra sidan, den skattskyldiges möjligheter att få sin sak prövad på ett effektivt och rättssäkert sätt, bidrar till detta. Skatteverket fungerar ibland som förundersökningsledare, åklagare och domare i samma process. Att samma myndighet tillåts att besluta om revision, beviljande av anstånd med betalning av skatt, eftertaxering, drivande av skatteprocesser och initierandet av brottsutredningar får principiellt anses vara oförenligt med det rättsliga rollspel som garanterar en allsidig belysning av ärendet. Den goda förvaltningen kan härvidlag ifrågasättas.

Ingen ska, enligt legalitetsprincipen, kunna dömas utan stöd av lag. Skattereglernas generella utformning och ofta återkommande ändringar i kombination med ökad lagstiftningshastighet leder till att kravet på klar och tydlig lag inte alltid kan upprätthållas. Skatteverket, liksom dessvärre också förvaltningsdomstolarna, har genom tillämpning av den s.k. genomsynsprincipen även utvidgat sitt handlingsutrymme på ett ibland gåtfullt sätt.

Kravet på rimlig förutsägbarhet måste ofta anses åsidosatt på det skatterättsliga området. Detta leder till att den enskilde ofta gör rättsförluster genom att på grund av otydliga eller snåriga skatteregler helt enkelt gå vilse. Skatteprocessen har också kommit att få en struktur och inramning som uppfattas som främmande för det som brukar följa av kravet på ”equality of arms”. Skatteverket medges, med stöd av en mycket generös tolkning av vad som är själva saken, rätt att under processen ändra grunderna för sin talan på ett sätt som inte bara skiljer sig från civilprocessen, utan kan framstå som exotiskt även i ett förvaltningsprocessrättsligt perspektiv. Denna processuella egendomlighet, i kombination med risken att domstolen är utlämnad till Skatteverkets särskilda sakkunskap, inger starka betänkligheter särskilt om specialistkompetens på skatteområdet saknas inom domstolen. Detta förekommer tyvärr, inte alltför sällan, i de lägre instanserna. I skatteprocessen råder heller inte resursmässig partslikhet. Eftersom enskilda inte beviljas
rättshjälp eller tilldelas offentliga biträden är det endast ekonomiskt starka företag och välbärgade personer som har ekonomiska möjligheter att låta sig företrädas av ett juridiskt ombud.

Två områden är särskilt problematiska ur rättssäkerhetssynpunkt nämligen den generella tredjemansrevision och dubbelbestraffning och ersättning för den enskildes kostnader.

Skatteförfarandeutredningen har i sitt betänkande ansett att bestämmelserna om tredjemansrevision bör föras över till skatteförfarandelagen utan att de ändras i sak. Advokatsamfundet har i sitt remissyttrande kritiserat utredningens förslag. I sammanhanget bör också nämnas att Lagrådet i sitt yttrande den 21 juni 2011 är kritiskt till att denna fråga inte är föremål för behandling i lagrådsremissen Skatteförfarandet.

Lagrådet uttalade att ”Högst anmärkningsvärt är att remissen inte innehåller något förslag om hur man avser att komma till rätta med de allmänt kritiserade effekterna av tredjemansrevision och inte heller något ställningstagande i frågan om möjligheten att i ett visst fall ådöma både skattetillägg och straff.” Den senare frågan om dubbelbestraffning återkommer jag till.

Det är självklart positivt att regeringen vill utreda rättssäkerheten vid tredjemansrevision men medan vi väntar på att frågan ska utredas vidare ges Skatteverket en fortsatt möjlighet att självständigt samla in uppgifter som skall användas för kontroll av annan än den som revideras (tredje man), t.ex. för att granska uppgifter om enskilda som förvaras hos banker och Internetleverantörer. Det rör sig ofta om mycket stora mängder information. Ett exempel är den generella tredjemansrevision som Skatteverket initierade under sommaren 2006 för att utan att misstanke om brott förelåg granska ett stort antal advokaters, juristers och andra rådgivares klientmedelskonton hos SEB.

Den massinhämtning av information som Skatteverket tillåts ägna sig åt reser många frågor. I själva verket är generella tredjemansrevisioner att likna vid hemliga tvångsmedel och borde behandlas som sådana. Där omges besluten av en rad rättssäkerhetsåtgärder i form av offentliga ombud, krav på domstolsprövning och framförallt krav på skälig
misstanke om brott.

Frågan om det s.k. dubbelbestraffningsförbudet är, och har under en längre tid varit, föremål för intensiva diskussioner. Även om avgöranden från såväl dåvarande Regeringsrätten som Högsta domstolen de senaste åren fastslår att Sverige inte kränker dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll, artikel 4, genom sina dubbla förfaranden med skattetillägg och skattebrott, finns bl.a. både företrädare för akademin och ett flertal underinstanser med motsatt uppfattning. Nu har vi att avvakta framför allt vad Europadomstolen kommer fram till i denna fråga. Vid
Advokatdagarna, som arrangerades av Advokatsamfundet i mitten av oktober 2011,
uppgav den svenska domaren i Europadomstolen Elisabet Fura att man i Strasbourg
är medveten om önskemålet om ett avgörande från domstolen så snart som möjligt.

Jag vill också framhålla att det är viktigt att de personer  som tar uppdrag som ombud i skatteärenden kan räkna med att goda arbetsinsatser medför att de erhåller en rimlig ersättning. Den ordning som gäller för närvarande medför att erfarna och kvalificerade ombud endast åtar sig uppdrag där de kan räkna med att klienten kan betala fullt arvode oavsett vad domstolar eller Skatteverket beslutar. Det betyder att det endast är ekonomiskt starka klienter som i realiteten kan påräkna professionell hjälp. Jag anser vidare att den som vinner tvisten skall få full ersättning för sina kostnader i målet samt
att ersättning dessutom alltid borde utgå i ärenden där den enskilde behöver ett biträde för att kunna ta tillvara sin rätt.

Hela anförandet finns på Advokatsamfundets webbplats.

Varmt välkomna till Advokatdagarna 2011.

Advokatyrket är ett gammalt yrke. Advokatens ställning i rättssamhället har växt fram under lång tid. Den är olika i olika rättskulturer. Ändå finns i den västerländska rättskulturen en bred enighet om hur grunddragen bör se ut. Redan I antikens Rom tillämpades i rättsliga tvister principen om den fria bevisprövningen. Då behövdes rättsbiträde. Retoriken hade en framskjuten plats, vilket medverkade till att advokatrollen kom att utvecklas och få en stor betydelse. Redan Cicero (106–43 f.Kr.) fastslog att ”[a]dvokatens uppgift måste vara att med obegränsad omsorg tjäna den klient vars intressen han lovat att försvara”.

Då, liksom nu är advokatens huvuduppgift att lojalt, redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god advokatsed.

Första gången advokaten omnämns i svensk lagtext anses vara i 1615 års rättegångsprocess. Advokatens roll vid denna tid i Sverige var att biträda vid upprättandet av inlagor.  Det var prokuratorernas roll att biträda klienten inför domstol. Den urgamla rätten att själv få välja sitt ombud är sannolikt en förklaring till varför vi saknar advokatmonopol i Sverige. Härvidlag skiljer vi oss från flertalet länder i vår omvärld. Inför 1734 års lag diskuterades frågan om rättegångsfullmäktig skulle behöva vara lagfaren eller inte. Bönderna var starka motståndare till detta och något sakförarmonopol kom inte att införas. Än idag saknas, med några få undantag, krav på att rättegångsbiträde måste vara advokat. Det viktigaste undantaget gäller förordnande som offentlig försvarare. Frågan är ur ett konsumentperspektiv då och då föremål för diskussion och överväganden. I Finland har t.ex. en ny lag om s.k. wild lawyers tillkommit. Det ska erfordras licens för att uppträda i domstol. Tillsynen ska utövas av det finska advokatförbundet.

När Sveriges advokatsamfund på enskilt initiativ bildades 1887 fanns ett tydligt behov av att skapa en oberoende, välutbildad advokatkår med uppgift att garantera hög etik och att stödja rättsstaten. Dessa uppgifter är lika angelägna idag. För att förstå bakgrunden till Advokatsamfundets tillkomst kan jag inte undanhålla er hur Nya lagberedningen i sitt betänkande 1884 såg på dåtidens sakförare. Betänkandet innehöll bl.a. . Förslag om sakförareväsendets ordnande.

I motiven till detta förslag lämnade beredningen en karateristisk av det svenska sakförareväsendet. : ”Det svenska sakförandeväsendet erbjuder deremot en verklig sorglig anblick. Hvad under rätterna angår, äro städernas domstolar och särskildt hufvudstadens mer än tillbörligt hemsökta af ett antal s.k. sakförare af underhaltig beskaffenhet så väl i moralisk som juridiskt hänseende -: -: -: -. En närmare beskrifning på den antydda kategorien af personligehter, som sålunda idka handteringen att föra andras talan iför rätta, är emellertid lika öfverflödig som motbjudande. Sakförhållandet lär ej kunna bestridas, och dess menliga följder i främsta rummet för parterna sjelfva och vidare för domstolarnes arbete ligga äfven i öppen dag. Sakförareyrket har såsom sådant kommit i allmän missaktining. Den stora mängden känner knappt till andra sakförare än de i bästa fall tvetydiga personer, som med en betecknande benämning kallas ’brännvinsadvokater’. De hederlige och skicklige sättas i skuggan af de dålige, och äfven domstolarne föranledas kanske stundom att till yrkets idkare i allmänhet i utsträcka den motvilja en del bland dem uppväckt. Under tycket af denna ogynsamma ställning lida emellertid de män af heder som bildning, hvilka oaktat svårigheterna och obehagen egnat sig åt yrket. Ofta inträffar äfven att jurister, som på grund af studier och anlag skulle kunna blifva framstående sakförare, sakna mod att under nuvarande förhållanden beträda en bana, der så många svårigheter och så litet erkännande äro att förvänta.”

Sådant var alltså tillståndet i nådens år 1884. Och det var i ljuset av dessa mindre smickrande förhållanden som Advokatsamfundet bildades. Vid det konstituerande mötet för 124 år sedan var 17 advokater närvarande personligen och 14 genom fullmakt. Stadgar antogs och den nybildade föreningen fick namnet Sveriges advokatsamfund. Årsavgiften fastställdes till 20 kronor per ledamot. Den första ledamotsförteckningen från 1887 upptog 38 ledamöter, 18 i Stockholm, 6 i Göteborg och 7 i Malmö

1898 uteslöts den första advokaten. 1907 fick samfundet ta emot den första remissen – ett förslag om ny ABL och 1934 tillsattes den förste sekreteraren – och samma år startades Tidskrift för Sveriges advokatsamfund.

Först i samband med införandet av ny RB 1948 kom Advokatsamfundet att regleras i lag. Advokatsamfundet fick därigenom sin offentligrättsliga prägel och tillförsäkrades därigenom oberoende och självreglering. Sveriges advokatsamfund åtnjuter i en internationell jämförelse ett högt mått av självreglering och oberoende. Och jag påstår att vi har stor integritet gentemot makten.

Trots betydande skillnader i rättstraditioner och rättskultur råder ändå stor enighet om de grundvalar som advokatrollen vilar på: lojalitet, oberoende, konfidentialitet och avsaknad av intressekonflikter. Oberoendet eller plikten att företräda klienten utan hänsyn till andra ovidkommande intressen. Lojalitetskravet som innebär en plikt att, utan hänsyn till ovidkommande intressen, eftersträva bästa möjliga resultat för klienten inom ramen för det anförtrodda uppdraget. Konfidentialitetsplikten som hindrar advokat från att till utomstående sprida uppgift som advokaten anförtrotts inom ramen för sitt uppdrag. Dessa krav på advokaten förutsätter att advokaten står fri från intressekonflikter.

En advokat måste alltid stå fri och oberoende gentemot alla såväl från staten som klienten själv. I många länder anses däremot advokaten vara en ”officer of the Court” med skyldigheter även mot andra intressen än klientens. Inte minst gäller detta gentemot domstolarna, men också gentemot rättsordningen i stort. Också svenska advokater har för visso en skyldighet att iaktta vad som föreskrivs i rättegångsbalken och andra författningar, samt att efterkomma domstols förelägganden. Advokaten får förstås inte främja orätt. Med detta menas att advokaten skall agera på ett sätt som främjar hederlighet och redbarhet inom rättslivet. Advokaten anses vidare förhindrad att främja klientens sak på ett otillbörligt sätt. Han får t.ex. inte ljuga. Men allt detta innebär inte att den svenska advokaten är någon domstolens tjänare så som i en del andra länder. Tvärtom anses advokatens oberoende utgöra ett yrkets kärnvärde.

När man talar om advokaters oberoende utgör Advokaternas situation i andra länder i vårt närområde en påminnelse om betydelsen av obundna advokater.

I Rumänien, en nybliven medlem i EU, vars rättsordning vi därmed ska erkänna, föreskrevs tidigare att en advokat skulle tillvarata klientens intressen i överensstämmelse med materiell sanning och socialistiska rättsprinciper. Disciplinär åtgärd följde mot advokat som i ord eller handling givit uttryck för en fientlig inställning gentemot folkdemokratin. I princip samma förhållande förelåg i det forna Tjeckoslovakien. Krav uppställdes där också på att advokaten skulle vara ”den folkdemokratiska regimen hängiven.” Advokaten var under ed skyldig att utöva sin advokatverksamhet ”i samklang med folkets vilja och intressen” och i fullständig överensstämmelse med den folkdemokratiska andan och de stora socialistiska målen” . I Östtyskland var all advokatverksamhet underställd ett kollegium, vars medlemmar utsågs av staten och kommunistpartiet. Advokaterna hade att förse myndigheterna med allt material de begärde. Klienterna åtnjöt inte skydd av någon tystnadsplikt. 

Samhällen som inte åtnjuter ett demokratiskt styressätt grundat på rättsstatliga principer i allmänhet, saknar som regel ett fristående advokatväsende med möjlighet att obundet företräda sina klienters intressen. Inte sällan är också korruptionen utbredd. Ett närliggande exempel är Ryssland, trots kommunistregimens fall.

Men också länder med starka demokratiska traditioner uppvisar ibland företeelser som för vissa av oss kan te sig skakande. 2007 uttalade en högt uppsatt tjänsteman inom den amerikanska administrationen, att det var chockerande och opatriotiskt att stora amerikanska advokatfirmor tog sig för att företräda Guantánamo-fångar. Han uppmanade amerikanska företag att bojkotta dessa advokatfirmor. Bakgrunden var att några av de mest välrenommerade amerikanska advokatbyråerna på pro bono-basis åtagit sig att företräda fångar som olagligen förts till Guantánamo. Bush administrationen gjorde vidare gällande att advokater skapade oro hos de intagna och i strid med reglerna läckt information till media. American Bar Association, ABA, reagerade med kraft på uttalandet och underströk vikten av att advokater kämpar för att misstänktas rätt till en rättvis rättegång inte åsidosätts. 

Utvecklingen inom EU präglas av visionen om en fri marknad och med Konsumentintresset i fokus. Detta har lett till att Kommissionen tagit krafttag vad avser tjänstesektorn i allmänhet och advokatmarknaden i synnerhet. Den juridiska tjänstemarknaden i Europa har nämligen varit mycket hårt reglerad med omfattande monopol. Sverige framstår, med sin avsaknad av monopol och frihet från konkurrensbegränsande regler när det gäller reklam och tariffer, i det perspektivet som bäst i klassen, tillsammans med Finland.

En oroande utveckling har dock inletts. I Storbritannien har de engelska advokatorganisationerna i princip blivit av med sin självreglering. Liknande utveckling finns på andra håll i Europa, alltifrån vårt grannland Danmark till Irland som i dagarna hotat gå ännu längre.

Problemet med EU kommissionens åtgärder är bristen på insikt om den avgörande skillnaden mellan det dom kallar ”consumer interest” och ”public interest”. Det är inte samma sak.

I en rättsstat ska på samma sätt som det ska finnas oberoende domstolar och opartiska domare, finnas oberoende advokater. Det förutsätter ett oavhängigt Advokatsamfund som kan föra den enskilde advokatens talan och skydda dennes integritet. Annars riskerar också den enskilde medborgaren att åter hamna i de brännvinsadvokaters våld som nya lagberedningen så målande beskrev 1884. I det sammanhanget vill jag särskilt hänvisa till de stora insatser som IBA gör för att stödja advokater jorden runt som fängslas, misshandlas eller blir av med rätten att utöva advokatyrket. IBA har därvid utgjort ett starkt stöd för många kolleger i Iran, Zimbabwe, Burma, Vietnam och nu senast Syrien bara för att nämna några exempel. IBA har likaså ingripit när advokaternas självständighet var i fara. Ett sådant exempel är Polen.

För att vidmakthålla ett oberoende Advokatsamfund som gör skillnad och som kan påverka krävs dock att alla advokater oberoende inriktning kan identifiera sig med sitt yrke. Att alla advokater kan känna en gemensam yrkesidentitet. Först då blir Advokatsamfundet den kraft i samhället som med auktoritet kan påtala brister och fästa lagstiftarens och samhällets uppmärksamhet på dålig lagstiftning eller dålig rättstillämpning. Därför ska vi alla verka för ett enat samfund.

Historien har ju visat att rättsordningen inte utgör någon garanti för rättsstaten. Rättsordningens regler kan åsidosättas, överträdas och missbrukas av lagstiftaren och rättstillämparen också i tekniskt sett demokratiska stater. Det mest uppseendeväckande på senare år är väl CIAs kidnappningar av misstänkta terrorister, inrättandet av hemliga fängelser och införandet av tortyr som förhörsmetod. Vi ska i sammanhanget inte förglömma vårt eget ansvar för utlämnandet av två egyptiska flyktingar. Vi utlämnande dem till CIA på svensk mark för att torteras. Helt oacceptabelt. Varför har ingen oberoende utredning tillsatts och varför har ingen ställts till ansvar?

Alla Advokater oberoende av inriktning har ett särskilt ansvar för värnandet av mänskliga rättigheter och upprätthållande av den demokratiska rättstaten. Den kännetecknas av att den enskilde liksom företag åtnjuter skydd mot statens i och för sig legitima maktutövning. Det kan gälla allt från hemliga tvångsmedel, husrannsakan på advokatkontor, tvångsomhändertagande av barn, skatteprocess eller biträde till företag. Alla klienter är förtjänta av samma skydd.

Om uppgiften för 124 år sedan var att skapa en oberoende och välutbildad advokatkår med uppgift att garantera hög etik och att stödja rättsstaten är uppgiften idag exakt densamma. Problemet var då bristande förtroende. Uppgiften idag är att upprätthålla det mycket höga förtroende som advokatkåren välförtjänt åtnjuter.

Problemet var då att förmå att attrahera de unga juridiskt bildade och hedervärda advokaterna i yrket. Utmaningen idag är att behålla dem i yrket. Inte till följd av lågt förtroende utan som en följd av en ny generations förändrade förutsättningar. Båda gör karriär. Låt oss tillsammans försöka skapa ett advokatyrke som möjliggör för män och kvinnor att förena karriär och familj. Låt oss försöka behålla alla duktiga jurister inom advokatyrket.

Det är första gången vi anordnar Advokatdagarna. Tanken är att ersätta de Allmänt advokatmötena som tidigare ägt rum var tredje år och som numera samlar allt färre deltagare. Vi har inspirerats av våra nordiska grannländer där upp till 50 % av advokaterna deltar vid motsvarande advokatdagar. Vår förhoppning är att vi ska upprepa dessa möten varje år. Advokatdagarna ska bli en begivenhet man som advokat eller biträdande jurist inte kan avstå ifrån! Vi ska förhoppningsvis lära oss mycket nytt. Därför är vi är mycket stolta över att kunna presentera så många namnkunniga föredragshållare. Men vi ska också ha trevligt och låta oss inspireras till stordåd.

Låt oss hoppas att vi gemensamt gör dessa dagar till en minnesrik upplevelse så att vi nästa år när Advokatsamfundet firar 125 årsjubileum kan samla ännu fler än de 500 som deltar i årets Advokatdagar. Varmt välkomna!

Anne Ramberg

• Är avdelningen för Mergers & Aquisitions belägen på ett eller två våningsplan?
• Kan de som arbetar på avdelningen röra sig fritt på det eller de våningsplan som avdelningen är belägen på?
• Kan anställda som arbetar på andra avdelningar röra sig fritt på avdelningen?
• Är dörrar till avdelningen låsta eller finns det någon form av inloggningskontroll vid inpassering till avdelningen?
• Finns det anställda som sitter på avdelningen men som tillhör andra enheter?
• Är avdelningen kameraövervakad under arbetstid, helger eller inte alls?
• Ändras något av svaren på ovanstående frågor för det fall det är fråga om kvällstid eller helg?

Av beslutet framgår att inga handlingar fick tas i beslag och dokumentation fick heller inte ske av innehållet i det material som kunde påträffas. Mot denna bakgrund inställer sig frågan om behovet, effektiviteten och proportionaliteten i åtgärden.

Med reservation för att det råder förundersökningssekretess och allt material inte är tillgängligt vill jag starkt ifrågasätta om åtgärden var nödvändig, effektiv eller proportionerlig. Bevekelsegrunderna för EBMs framställan är höljt i dunkel men kräver sin förklaring. Detsamma gäller tingsrättens beslut. För att kunna medge husrannsakan i aktuellt ärende torde enligt gällande lagstiftning krävas att synnerliga skäl föreligger. Dessa skäl är i vart fall för mig likaså höljda i mörker.

Det ingrepp som husrannsakan på advokatbyrån innebär står enligt min mening inte i rimlig proportion till den information som skulle inhämtas. Den önskade informationen hade med fördel och mycket enklare kunnat erhållas genom att EBM kontaktade advokatbyrån och efterfrågade de aktuella uppgifterna. Den hade då kunnat lämnas utan risk för röjande av klienthemligheter. Risk för att skadliga åtgärder skulle kunna vidtas från advokatbyråns sida eller att uppgifterna skulle förvanskas är mot bakgrund av formuleringen av frågorna likaså helt utesluten. En annan fråga är om de efterfrågade uppgifterna överhuvudtaget är relevanta för utredningen om den misstänkte biträdande juristen gjort sig skyldig till insiderbrott. För det är väl inte så att EBM är ute på fisketur i största allmänhet för att få information om klienter eller annat av intresse?

Att vidta husrannsakan på advokatbyråer är något, som av hänsyn till klientintresset och advokaters tystnadsplikt, endast får ske under i lag särskilt angivna omständigheter. På samma sätt föreligger särskilda krav när det gäller att göra husrannsakan på en tidningsredaktion eller motsvarande, då i syftet att skydda källor. Det är en grundläggande princip i en rättstat.

Den aktuelle åklagaren i målet har dock färsk erfarenhet av att driva stora och uppmärksammade insidermål, om än inte med framgång. Det känns därför olustigt att EBM kallar advokater till polisförhör och börjar ringa till advokatbyråns klienter för att förmå dem att efterge advokaternas tystnadsplikt.

EBM har de tre senaste åren med efterföljande stor mediebevakning gjort husrannsakan, vid såvitt jag känner till, tre tillfällen på advokatbyråer. I det ena fallet gick ärendet ända upp till Högsta domstolen som i ett mycket läsvärt beslut från mars förra året hävde besluten.  Något åtal mot den advokaten har heller ännu inte skett. När det gäller det andra fallet har advokaten ifråga frikänts från misstankar om brott. Huruvida den nu häktade biträdande juristen är skyldig till insiderbrott har jag givetvis ingen aning om. Men vad jag befarar är, att såväl EBM som tingsrätten, svävar i okunnighet om vad advokatverksamhet innebär, samt det regelverk som gäller för advokater. I synnerhet advokaters tystnadsplikt. Det inger mycket starka betänkligheter.

Den omständigheten att jag är ledamot av EBMs insynsråd minskar inte den olust jag känner inför den kultur som förefaller ha utvecklats på vissa håll inom myndigheten.

Härutöver har ett stort antal försvarare också uppgett att det inte ens fungerar med de telefonkontakter de har med häktet. Advokaterna blir inte återuppringda från häktet när de söker sina klienter.

Uppgifter förekommer även att intagna som tidigare suttit frihetsberövade med restriktioner inte informeras om när dessa hävs. Detta innebär att restriktioner därmed i realiteten kvarstår längre än vad som är beslutat.

Det ska enligt uppgift från advokater även råda problem när det gäller inlämning av kontanter och saker till de intagna. I något fall ska även delgivning av förundersökningsprotokoll ha omöjliggjorts i tid, eftersom den intagnes exemplar ska ha lagts i förrådet och en anhållan om att få ta del av denna var nödvändig från den intagne för att protokollet skulle lämnas ut.

Häktets rutiner vid besök, telefonkontakter och i flera andra avseenden innebär att varken de intagnas eller försvararnas lagstadgade rättigheter efterlevs. Detta är oacceptabelt.

En försvarare för den som är anhållen eller häktad får inte förvägras att sammanträffa med honom eller henne. Den som är offentlig försvarare har dessutom en ovillkorlig rätt att samtala i enrum med sin klient (21 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken). Den ovillkorliga rätten att sammanträffa med en häktad klient är en hörnsten i brottmålsförfarandet och utgör den frihetsberövades kanske främsta privilegium. En advokat måste beredas möjlighet att sammanträffa med sin klient, och möjligheten får i vart fall inte begränsas till normal arbetstid. Försvararen är ju den ende som den häktade fritt har rätt att förmedla sig med, är det särskilt viktigt att det endast i undantagsfall bör komma i fråga att inte möjliggöra sammanträffanden när försvarare besöker häktet. Att det inte finns personal tillgänglig för att möjliggöra tjänstebesöket är inte ett godtagbart skäl för att neka en försvarare att sammanträffa med sin klient.