Om politisk påverkan och domstolarnas oberoende

Justitieministern skriver idag på DN Debatt. Hon uttrycker missnöje med att domstolarna inte utdömt tillräckligt stränga straff efter 2010 års reform och att HD lindrat påföljderna i vissa narkotikamål.  Reformen syftade till att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott och få en större spridning inom straffskalorna. Alldeles oberoende vad man må ha för åsikt i frågan om straffskalor eller hur man lämpligast åstadkommer höjda straff kan jag tycka att det är en egenartad utveckling att statsråd i debattartiklar går ut och kritiserar sina myndigheter. Senast fann försvarsministern i förra veckan sig nödsakad att tillrättavisa försvaret i debattartikel i dagens Industri.

Det är glädjande nog ovanligt att en justitieminister på en debattsida i en dagstidning tar till orda och inte bara kritiserar domstolarnas rättstillämpning, utan även indirekt påstår att de gör sig skyldiga till obstruktion. Det är enligt min mening inte bara orättvist utan även mindre lämpligt.

Politiker manifesterar sina åsikter genom lagstiftning. Rättsstaten ställer dock krav på att lagarna tillkommer i viss ordning, men också att lagstiftningens materiella innehåll är av viss beskaffenhet. Demokratin är som bekant inte ensam en garant för rättstaten och dess kännetecken. Lagstiftningen måste därför ha viss kvalitet inte bara lagtekniskt utan också till sitt materiella innehåll. Det kan man inte säga är fallet när det gäller den aktuella reformen. Förslaget blev också föremål för stark kritik från bl.a. Advokatsamfundet och Lagrådet. Läs mer här http://www.advokatsamfundet.se/Nyhetsarkiv/2010/mars/Skarpta-straff-for-allvarliga-valdsbrott-mm/

Redan Domarreglerna uppställde krav på oberoende. Huvudtanken var explicit, nämligen just att skydda enskilda från godtycke och hårdhet i rättstillämpningen och att skydda oskyldiga att dömas för brott de inte begått.  Det finns därför anledning att särskilt uppmärksamma försök till påverkan av domstolarna från det allmännas sida som sker genom politiska direktiv, med ekonomiska medel eller genom administrativ styrning.

När det gäller politisk påverkan på domstolarna är förstås inte allt otillbörligt. Men det förutsätter i så fall att denna påverkan kanaliseras genom lagstiftning. Vid sidan av detta kan försök till påverkan förekomma genom att enskilda politiker, som är missnöjda med ett visst domstolsavgörande eller som önskar viss nyordning, gör uttalanden av innebörd att om domstolarna dömer på visst sätt så kommer politikerna att verka för lagändring i viss riktning. Sådant kan möjligen klassificeras som försök till politisk påverkan. Men, det ligger vid sidan av det grundlagsskydd som för svenskt vidkommande kommit till uttryck i 11 kap. 2 § regeringsformen. Och i princip tycker jag att sådant, om än olämpligt, ändå är godtagbart i en demokrati. Utöver dessa fall bör politisk påverkan knappast förekomma. I stort sett tror jag också att politiker i Sverige följer dessa spelregler. En klassisk bild av den nordiska ämbetsmannens/domarens självständighet gentemot statsmakten finner vi som bekant i Fänrik Ståls sägner. I dikten Landshövdingen.

Och den tid har flytt då landets utrikesminister Christien Gunther skulle kunna ringa upp rådmannen Cervin i Göteborgs rådhusrätt med önskemål att denne skulle fatta beslut om att upphäva en kvarstad avseende norska handelsfartyg som under andra världskrigets hetaste dagar, i strid med tyska intressen, hållits kvar i Göteborgs hamn på begäran av fartygens rätta norska ägare. Propån lär av rådmannen ha besvarats med frågan: ”Är det utrikesministern eller jag som är rådman i Göteborgs rådhusrätt?

Jag tror inte heller att den svenske domaren influeras av politisk påverkan och jag är övertygad om att vi har domare som inte – åtminstone medvetet – låter sig påverkas i sin dömande verksamhet.

Domarens oberoende och självständighet är en grundval i ett demokratiskt samhälle. Detta är oomstritt. Som ett utflöde av denna princip är domaren oavsättlig.

Svenska domare är inte precis kända för att vara aktivister. De har i själva verket närmat sig domstolarnas lag – och normprövningsskyldighet med mycket stor försiktighet, även om HD, glädjande nog, på senare år i flera fall tagit sitt ansvar härvidlag. Vad HD gjort när det gäller påföljderna i narkotikamål är att göra det som i själva verket ålegat lagstiftaren.

När det gäller de högsta domstolarna har ansvaret för upprätthållandet av skyddet för fri- och rättigheter kommit att accentueras på senare tid. Det handlar inte bara om att på ett effektivt och rättssäkert sätt lösa tvister mellan enskilda eller mellan enskilda och staten. De högsta domstolarna skall inte bara tillämpa rätt. De ska i viss mån också skapa rätt särskilt när lagstiftningen brister. Detta skiljer de högsta domstolarna från de lägre instanserna, där domarens roll förenklat uttryckt är att pröva bevisning, tillämpa lag och utdöma påföljd.

Dagens artikel åskådliggör att det kanske ändå hade varit bra med en författningsdomstol som på ett tidigt stadium hade kunnat sätta stopp för en onödig och dålig lagstiftningsprodukt när regeringen väljer att allt för ofta bortse från Lagrådets kritik.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.